Så sitter jag med tårarna rinnande igen...

Idag är ingen bra dag, eller bra kväll kanske jag ska säga... Har haft båda de små grabbarna hela dagen, Pontus dagis är stängt på grund av utvärderingsdag.

Är riktigt trött känner jag, Fredrik skulle bara iväg en snabbis förut- "absolut inte längre än nödvändigt". Han skulle till en kompis och få hjälp med något och blir borta länge... När jag ringer sitter han och fikar!

När han kommer hem orkar jag inte ens förklara, det är inte "semester" att vara hemma med två grabbar... Jag hoppar in i duschen utan att säga något, därefter tar jag min bärbara dator och sätter mig i ett mörkt sovrum med dörren stängd ut till vardagsrummet. Då kommer tårarna... och tankarna... så nu sitter jag här.

Att en enda liten kromosom för mycket kan ställa till så mycket i så många människors liv. Det är vid de här tillfällena som jag inte kan låta bli att fundera hur vårt liv skulle sett ut, om det inte varit för den där extra kromosomen 18.
Hade jag haft lika lätt till tårar och lika lätt känt mig utmattad då? Hade Fredrik varit lika stresskänslig? Hur hade det varit att gå i klädesaffärerna och inte bara titta på pojkkläder, utan även få titta på små klänningar?

Kan inte låta bli att titta på bilder av vår lilla tjej, nu när lillebror har kommit. Jag glädjs över alla likheter jag ser, berörs av all kärlek som bilderna utstrålar, känner ett sting av smärta när jag ser hur sjuk vår dotter var, men mest av allt sörjer jag över att hon inte finns hos oss. Hos oss i vardagen, vid köksbordet och i soffan när barnprogrammen visas på tv'n. Tilda jag saknar dig så otroligt mycket!