Min dotter på andra sidan

Har gått och funderat på en sak så länge. Det har gjort mig både upprörd och otroligt ledsen. Känner att jag bara måste skriva av mig och kanske få lite respons. Hoppas att jag inte stöter mig med någon genom vad jag skriver, är inte min mening...

Är en bekant till mig som har möjligheten att få kontakt med människor "på andra sidan". Måste erkänna att jag inte riktigt trott på sånt där. Har trott att det varit människor som spelat på andra människors sorg för att kanske tjäna lite pengar. Ska kanske tillägga att i det här fallet är det absolut inget som den här tjejen gör för egen vinning, ekonomisk eller annan. Det som händer är att hon känner en närvaro och "ser" en person. Personen visar henne saker för att de ska kunna klura ut vem det är. Sedan kan man ställa en fråga eller höra om personen från andra sidan har ett meddelande.

För några månader sedan satte sig min mamma och den här tjejen ner, det här skedde två gånger inom loppet av några veckor. Det som är så knepigt är att de sakerna som visades för henne var så detaljerade att både min mamma och jag direkt kunde klura ut vilka personerna var. Det var så många detaljerade saker, ex. hur ett hus sett ut, hur personerna sett ut, hur de varit som personer, något de upplevt under sina liv, välbeskrivna saker i deras närhet m.m. Så nu måste jag nästan tro på det, var så många små detaljer som stämde. Hon berättade exempelvis inte bara vilken färg huset var, utan även vilket material det var byggt av (huset har ett speciellt utseende). Hon beskrev även bl.a. en godisskål (som verkligen har en speciell mening för den här personen) så detaljerat att hon omöjligt kunnat veta om det på annat sätt.

Jag vet inte om jag bara tycker att det är lite obehagligt eller om det även finns en trygghet i att veta att de på "andra sidan" vakar över oss. Jag har förklarat att jag inte vill vara med om att hon ser om det finns någon i min närvaro. Min mamma har berättat att den här tjejen varit lite nervös över att jag skulle fråga, eftersom hon aldrig fått kontakt med något litet barn förut.

När vi träffades senast kom det inte på tal, men efteråt pratade jag med min mamma och hon berättade att den här bekanta sagt att Tilda finns hos mig. Kändes mest bara tryggt, men vet inte om jag kan tro på det. Så vandrar tankarna iväg och jag blir ledsen. OM det är så att våra älskade fortfarande finns kvar omkring oss.. vem tar hand om min lilla dotter då? Logiken (om man nu kan tala om det i ett sånt här fall) säger ju att en vuxen människa kan ta hand om sig själv, men en liten bebis på andra sidan då? Tar den hand om sig själv, eller? Det är ju jag som är Tildas mamma, det är ju jag som ska ta hand om henne! Tanken på någon annan som tar hand om min dotter gör mig så ledsen och tårarna rinner. Känns så förvirrande och knäppt, eftersom hon inte fysiskt finns hos mig. Då ska man väl inte behöva tänka såhär..?

Har tänkt på det flera änglaföräldrar skrev för ett tag sedan, om tecken från sina änglabarn. Om man nu ska tro på allt det här som jag skrivit om så blir ju tanken på tecken från barnen så mycket mer trolig också.

Några dagar efter att min mamma berättat att den här tjejen "kännt" Tilda i min närvaro låg jag och läste en godnatt saga för Pontus. På hans rum sitter en stor lampa, formad som en måne. Jag kan svära på att helt plötsligt så rörde sig något vid lampan, en skugga. Kunde inte låta bli att tänka på Tilda med en gång. Har inte tänkt på det så tidigare, men vi har alltid sedan Tilda gick bort sagt att Tilda finns "på månen" nu. Och då var det precis från månen hon visade sig...

Älskade syster och dotter

Nu har jag äntligen lyckats föra över bilder från mobilen till datorn. Tänkte att jag skulle lägga upp en liten bild som visar hur fint gammelfarmor Annelis, Pontus och jag gjorde när vi var uppe i Sveg sist. Pontus påminnde om att vi skulle tända ett ljus för dig, vilket vi också gjorde.



Som jag skrivit i storebror Pontus blogg så finns du fortfarande med i vår vardag och syskonkärleken är fortfarande så stark.

Älskar dig Tilda!

Världens bästa storebror

Världens bästa storebror - så säger de flesta föräldrar kanske om en äldre son i syskonskaran. Jag kan trots detta inte hjälpa att tycka att Pontus verkligen ÄR världens bästa storebror.

Pontus både busar med och pussar på sin lillebror flera gånger varje dag och frågar ofta om han får ha Melvin i famnen. Han är noga med att presentera Melvin när vi träffar nya människor. "Det är Melvin och jag är hans storebror". Men.. som alla äldre syskon blir han ju förståss less på att Melvin alltid följer efter honom i gåstolen med, men det får man väl räkna med. ;-)

När vi var uppe i Sveg förra veckan var det första Pontus sa när vi kom in i Sveg "där är graven", när han fick syn på kyrkomuren. Var några månader sedan vi var till Sveg, men ändå så vet han så väl vart hans lillasyster finns. Morgonen efter att vi kom till Sveg åkte jag, Pontus och Melvin till graven för att "hälsa på" Tilda. När vi hade varit där en liten stund ville Pontus att vi skulle åka vidare. Som jag alltid brukar göra så sa jag "älskar dig Tilda" innan vi skulle gå. Pontus röst kom som ett eko med samma ord. Sedan gick han fram till den hjärtformade gravstenen och kramade den, han lutade han sig fram på nytt och gav ängeln som är målad på stenen en puss. Sedan reste han sig upp och började gå mot bilen, han vände sig om sa "hejdå Tilda" och kastade en slängpuss mot hennes grav. I den stunden brast mitt hjärta, som det så många gånger tidigare gjort! Det var så varmt att se syskonkärleken som fortfarande finns där, så lång tid efter att hon somnade in. Men så smärtsamt att se en storebror kärleksfullt krama en kall sten, istället för sin levade syster. Tårarna börjar rinna så snart jag tänker på det!

Med så mycket kärlek till sina syskon kan man väl inte vara annat än världens bästa storebror! <3