Tankar på mors dag...

Fick ett grattiskort på mors dag i morse, "från dina grabbar". Är så lycklig över att jag har mina grabbar, men är så jobbigt när jag svart på vitt påminns om att mammas lilla tjej inte fysiskt finns hos oss längre! Då menar jag inte att kortet var felformulerat, bara att sorgen kommer lite oväntat ibland.

Saknar dig så otroligt mycket ibland Tilda! Ibland känner jag mig lite ensam i familjen ibland alla grabbar. Det skulle ju varit du och jag som skulle "dansat med kjol" som storebror Pontus sa för några veckor sedan.

Nu inser jag allt mer vad jag gått miste om...

Iförrgår kom Melvins första svarsleende! Så underbart att se och jag blev helt varm i hela kroppen.

Vår älskade Tilda log aldrig, hon grät aldrig, men ändå på något sätt kändes hon som vilket barn som helst när vi hade henne hos oss.

Några änglamammor (vars barn redan somnat in i magen) har sagt att först när lillebror eller lillasyster kommit har de fullt ut insett vad de gått miste om tidigare! Själv har jag inte fått den känslan tidigare, vi fick ju lära känna Tilda, ta hem henne och sköta om henne själva. Men när Melvin log mot mig, kände jag också att jag gått miste om något så viktigt med Tilda. Även om hon blev sju veckor fick jag aldrig se henne le...

En syster på månen

Idag berättade storebror Pontus att hans syster Tilda bor på månen och att hon snart kommer och hälsar på. Då måste vi köpa nappar till henne, precis som till Melvin, för de är bebisar och skriker så mycket. När Tilda kommer och hälsar på ska Pontus hålla i Melvin och jag (mamma) ska hålla i Tilda. Han pratar så naturligt om henne som att hon fortfarande fanns hos oss.

Det är vid vid dessa tillfällen hela vardagen stannar upp och när orden sjunker in känns det som att hjärtat ska brista!

Det blir så uppenbart att deras syster inte finns hos våra söner... att det saknas ett ansikte på familjefotot...