Minnestatuering

Har börjat jobba 06:45 idag igen. Är ganska slitigt de dagarna, känner mig verkligen trött hela dagen. Jobbar samma tid i morgon. Sedan är det underbar helg!!!

Hade en fundering på att kika in på Blomsterlandet som nyöppnat och ÖB som öppnat i nya lokaler idag. Men var vansinnigt mycket bilar utanför, så jag försökte mig inte ens på att närma mig med bilen. Får bli nästa vecka, när det kanske lugnat ner sig lite.

Har kört den nyinköpta bilen för FÖRSTA gången idag. Onekligen gick den tyst, fint och lätt. Men är, när det kommer till kritan, lite trist att köra automat.

Hämtade upp Karro efter jobbet, för att åka på Maserhallen. Hon skulle simma och jag skulle sola. Vi kikade in på Par i Hjärter innan för att se på tatueringar. Funderar lite på en minnestatuering, till minne av Tilda.

Solningen blev gjord i alla fall, efteråt. Blev inte alls så röd den här gången, som förra gången.

Nu sitter jag i soffan och kikar på Fredrik som smaskar glass. Viktnedgången veckan som gick var minus 2 kg, funderar på om jag på något sätt ens kan lyckas med hälften den här veckan...

En änglatärna

Ibland är det svårt. Är svårt att planera ett bröllop med ett barn som saknas i familjen. Vill att Tilda ska vara delaktig, men kan omöjligt komma på hur. Vill ju inte att bröllopet ska kännas sorgligt, men jag vill ändå att Tilda på något sätt ska finnas med.
De svidande tårarna rinner utför kinderna, ibland är det vansinnigt svårt att känna sig som en bra mamma även för sin lilla ängel.

Smärta och beundran

Idag pratade jag lite med mamman på jobbet som förlorat sin dotter, som jag skrivit om tidigare. Fick bevittna när hon träffade en bekant första gången också. Är både svårt, och smärtsamt att se på, men även tryggt på något underligt sätt.

Funderar mycket på om jag också såg sliten ut, om jag också hade så stort behov av att prata, om jag samtidigt gick lika rakryggad som hon gör och om jag på något sätt hade kunnat undvika att bli utbränd genom att prioritera annorlunda på jobbet, som hon gör.

Förundras av och beundrar henne för hennes styrka, men gör så ont i mig när jag vet hur svårt det är. Är svårt, speciellt första tiden, att känna att man har balans och kontroll över sig själv och sina känslor.

Efter att jag har förlorat ett barn och vet vilken smärta som medföljer så finns det inte en människa på jorden som jag önskar så illa, att de ska gå igenom samma sak. Går inte riktigt att förklara känslan, men det gör verkligen fysiskt ont i mig... känns som en tung klump i bröstet.

Ju fler månader som går sedan vår dotter somnade in, desto mer säker blir jag på att såret efter ett förlorat barn ALDRIG kommer att läka. Vi blir bättre på att hantera sorgen och alla smärtsamma minnen, men det kommer alltid att rinna tårar över den dotter vi fick behålla allt för kort tid!