Funderar mycket på om jag också såg sliten ut, om jag också hade så stort behov av att prata, om jag samtidigt gick lika rakryggad som hon gör och om jag på något sätt hade kunnat undvika att bli utbränd genom att prioritera annorlunda på jobbet, som hon gör.
Förundras av och beundrar henne för hennes styrka, men gör så ont i mig när jag vet hur svårt det är. Är svårt, speciellt första tiden, att känna att man har balans och kontroll över sig själv och sina känslor.
Efter att jag har förlorat ett barn och vet vilken smärta som medföljer så finns det inte en människa på jorden som jag önskar så illa, att de ska gå igenom samma sak. Går inte riktigt att förklara känslan, men det gör verkligen fysiskt ont i mig... känns som en tung klump i bröstet.
Ju fler månader som går sedan vår dotter somnade in, desto mer säker blir jag på att såret efter ett förlorat barn ALDRIG kommer att läka. Vi blir bättre på att hantera sorgen och alla smärtsamma minnen, men det kommer alltid att rinna tårar över den dotter vi fick behålla allt för kort tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar