Vackra minnen

För fem år sedan

Den här timmen för fem år sedan förberedde vi oss för en av livets stora stunder - dopet av vårt andra barn. Kvällens ceremoni framkallade kärleksfulla varma tårar, men till stor del även sorgetårar över hur orättvist livet kan vara.

När jag ser bilden ovan reflekterar jag över att lyckan verkar frånvarande. Vi utstrålar orkeslöshet snarare än glädje. Ett mycket svagt leende kan skönjas i våra ansikten, som om ett litet lyft av mungiporna är allt vi mäktar med. Men ändå är tacksamhet det ord som dyker upp när jag tänker tillbaka på Tildas dop. I en annars mycket kämpig vardag var dopet ett underbart avbrott som jag är lycklig över att vi fick uppleva tillsammans med vår dotter. Den stilla och vackra stunden fick oss att fokusera på det positiva och dess religiösa innebörd kändes som en trygghet, trots att varken Fredrik eller jag skulle kalla oss aktivt troende.

Blickar fram mot alla årsdagar i december som bär med sig så många varma minnen av vår dotter. ♥

En ängel på besök

Idag utspelades följande scen vid köksbordet.

Pontus: - Vem är det som har petat ett finger i min pepparkaksdeg?
Maria: - Det kanske är Tilda som varit och hälsat på?
(Förväntad reaktion: Haha, nejje mamma det kan det inte vara.)
Pontus: - Hej, Tilda! Du får peta i min pepparkaksdeg.


Älskade underbara storebror! ♥

Många möten och födelsedagsfirande

Vi har haft en bra helg i Sveg, med både skratt och tårar. Det har varit fullt upp från fredag kväll till måndag kväll.

Vi har mött många underbara människor.
För andra gången har vi träffat pappas tjej, numera sambo. Vi har även träffat hennes två söner. Har varit riktigt skoj att lära känna dem, vi har haft roligt tillsammans och skrattat mycket. Min syster Helena kom från Östersund för att träffa oss, vi har hälsat på min mormor i Hede, umgåtts med min farmor och min syster Catrine och hennes Fredrik, syster Madeleine och hennes Daniel. Vi har även besökt min tremänning "Stor-Maria" och hennes familj.

Madeleine busar med grabbarna

Vi har grattat vår dotter på födelsedagen

Igår var det Tildas födelsedag. På morgonen var jag ledsen och tårarna rann utför mina kinder.

Pontus: - Är du ledsen mamma?

Maria: - Ja, jag saknar Tilda.

Pontus (med lugn röst): - Mamma, jag saknar Tilda varenda dag... men jag gråter inte.

Maria (med ett leende på läpparna): - Vad bra Pontus, men du vet att man får gråta om man är ledsen va?

Pontus: - Ja, jag vet det.

Så var det inget mer med det och Pontus fortsätter att titta på tv under tiden som mina tårar fortsätter rinna. Är så tacksam över våra raka och enkla samtal. Underbara son!

Mitt på dagen gick vi till graven tillsammans med Tildas gammelfarmor Annelis. Tilda fick en vit ängel, en gravdekoration som moster Madde gjort och så tände vi ljus. Pontus ville att vi skulle sjunga både på engelska och svenska för hans syster, så det gjorde vi.

Grattis Tilda!

Tildas födelsedagspresenter

Det vackra hjärtat som moster Madeleine gjort.

Grattis älskade hjärtat!

♥ Grattis på födelsedagen älskade Tilda! ♥

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Okänd författare

Ett utdrag ur boken

Tilda fem år

Sorgen och saknaden efter Tilda blev något lättare att bära för varje år som gick, trots detta kom det bakslag emellanåt. Jag hade insett att dessa svackor var en del av sorgen. Med tiden vande jag mig vid dem och även om de var hemska att genomlida visste jag att de skulle gå över. Jag tänkte tillbaka på orden jag skrivit ner efter Tildas död ”tårarna betyder bara att vi fortfarande minns och älskar”. Med de orden i tankarna kändes inte saknaden svår att bära utan snarare något jag var tacksam för.

En av de mer sorgfyllda perioderna visade sig före Tildas femte födelsedag. Jag kände mig mer sorgsen det här året än något av de närmast föregående. Efter den här dagen skulle ännu ett kapitel vara över och ett nytt påbörjas. ”De fem första åren” hade sitt brytdatum den 15 november 2010 och jag antog att dagen därefter skulle Tildas fysiska närvaro kännas mer avlägsen än någonsin. Hade Tilda funnit hos oss i livet hade vi firat att hon blivit ”en hel hand gammal” precis på samma sätt som vi gjort med hennes storebror. Den här femårsdagen skulle dock bli annorlunda. Istället för att skriva inbjudningskort till barnkalaset funderade jag på vad en passande gravdekoration kunde vara och hur minnesnotisen till hennes dödsdag skulle se ut. Att fem år passerat sedan hennes död var något jag egentligen inte önskade uppmärksamma, så många månader av sorg och tårar. Men samtidigt visste jag att det skulle kännas bra att bekräfta att Tilda fortfarande är en stor del av vårt liv och att vi fortfarande saknar henne oerhört mycket.

Åren sedan Tildas födelse har varit innehållsrika, mycket har hänt i våra liv och vi har alla utvecklats. Samtidigt är mycket det samma. November, december och januari hör fortfarande till de mörkare månaderna på året, soltimmarna är få men framförallt är saknaden som svårast att hantera. Ibland tar alla glada minnen och tacksamheten störst plats, andra gånger regerar sorgen. Aktiviteterna under november hålls fortfarande till ett minimum för att ge oss utrymme till att minnas och gråta om behovet skulle finnas. December fylls av återblickar till varma och glada stunder. 1:a december påminner om dopdagen, 8:e december om dagen vi flyttade hem med henne, 13:e december om första badet hemma och så fortsätter det. Januari är den värsta månaden med dödsdagen och begravningsdagen att blicka tillbaka på. Men så kommer vändpunkten inför vid storebrors födelsedag den 31 januari och därefter brukar livet kännas lättare igen.

Efter fem år kan jag fortfarande räkna de dagar under året som jag inte tänker på Tilda på båda händernas fingrar. Dessa dagar infaller så gott som uteslutande när vi är på resande fot. För det mesta är det vid den rutinmässiga godnatthälsningen som tankarna kommer, andra gånger när jag hör en sång eller ser en sak som påminner. Ibland är tankarna flyktiga och andra gånger stannar jag upp och reflekterar över dess innebörd. Sedan finns de dagar när saknaden och sorgen är stor och tårarna forsar. Dagarna när känslan av orättvisa övertar mitt sinne, när jag öppnar minnesskåpet för att stryka över hennes hårlock och lukta på de kläder hon hade sin sista levnadsdag. Dessa stunder skulle jag göra vad som helst för att få möta henne ännu en gång.

Alla helgons helg

Tycker inte om november månad. Livet känns som ett känslomässigt kaos. Tårar, skratt, sorg, lugn, vredesutbrott, tacksamhet och uppgivenhet. Jag känner mig disträ och hjärnan fungerar inte som den ska. Det här året är det värre än på flera år. Gravidhormonerna ställer till det och Tildas femte födelsedag närmar sig.

Vi åkte till Amsbergs kapell igår eftermiddag och tände ljus i minneslunden. Ett för Tilda och ett för alla andra vi saknar. Hjärtat värkte och tårarna rann. Jag saknar min dotter så obeskrivligt mycket! Jag är nervös inför födelsedagen. Jag vet inte hur jag ska få någon att förstå att fem känns värre än fyra. Men det gör det... Jag känner trygghet hos andra änglaföräldrar som beskriver sin saknad och sorg. Det gör att jag inte känner mig så ensam med mina tankar och känslor.

Jag glädjs och känner mig tacksam över de barn som fysiskt finns hos mig och det som växer i min mage. Ibland tror jag att jag uppskattar barnen mer än andra föräldrar gör, just för att jag vet hur det är att förlora ett av dem.

Helger som denna tar på mina krafter. Jag spelar tv-spel med pojkarna, gråter över den dotter ja förlorat, boar inför bebisens ankomst och glädjs över att jag har min make vid min sida genom allt detta. Allt med känslorna på utsidan. I morgon är i alla fall alla helgons helg över. Jag tar ett djupt andetag under veckan och blickar fram mot nästa helg med blandade känslor. Vi kommer få uppleva så många roliga möten, men även sorgfyllda...


Nu ska jag se en film med min älskade make och njuta av en av helgens bästa stunder.

Kontraster

Halloween den här helgen och Alla helgons helg nästa helg. Mys, bus och godis förbytts till saknad och tårar.

Idag är det november. Början på den där tunga perioden på året. Om två veckor firar vi en femårings födelsedag. Inte med ballonger och en massa lekande barn. Det blir en present vid graven och fika utan födelsedagsbarnets fysiska närvaro. De fem första åren är snart förbi och vår dotters varma hy känns mer avlägsen än någonsin. Saknar och älskar dig Tilda!

Fyra år av hopplös sorg och innerlig saknad

Tilda 2 januari 2006, några få dagar innan hon stilla somnade in i sin pappas famn

Omkring det här klockslaget för fyra år sedan läste sjukhusprästen Anders en dikt för oss alla som var samlade omkring Tilda för att snart bevittna hennes sista andetag. Dikten han vid denna stund läste på eget initiativ hade Tildas gudmor läst vid Tildas dop och både vi och Anders hade kommit att tycka mycket om den.

Orden i dikten var så träffande, trots att vår dotter inte var som de flesta andra barn och att hon hade en dödsdom över sig var hon innerligt älskad, så underbart vacker och vi skulle på alla de sätt vi kunde skydda henne från allt ont.

Dikten lästes även vid Pontus och Melvins dop och vid Tildas begravning.

Så kom du då till oss du älskade barn och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening, långt mer än det någonsin haft.

Du ler så du strålar, din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar, din hud och din doft, så underbart skapat allting.

Ditt liv skall vi följa och finnas för dig och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken, är vi din tryggade borg.

Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått att bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka för stor att förklara.