Ett utdrag ur boken

Tilda fem år

Sorgen och saknaden efter Tilda blev något lättare att bära för varje år som gick, trots detta kom det bakslag emellanåt. Jag hade insett att dessa svackor var en del av sorgen. Med tiden vande jag mig vid dem och även om de var hemska att genomlida visste jag att de skulle gå över. Jag tänkte tillbaka på orden jag skrivit ner efter Tildas död ”tårarna betyder bara att vi fortfarande minns och älskar”. Med de orden i tankarna kändes inte saknaden svår att bära utan snarare något jag var tacksam för.

En av de mer sorgfyllda perioderna visade sig före Tildas femte födelsedag. Jag kände mig mer sorgsen det här året än något av de närmast föregående. Efter den här dagen skulle ännu ett kapitel vara över och ett nytt påbörjas. ”De fem första åren” hade sitt brytdatum den 15 november 2010 och jag antog att dagen därefter skulle Tildas fysiska närvaro kännas mer avlägsen än någonsin. Hade Tilda funnit hos oss i livet hade vi firat att hon blivit ”en hel hand gammal” precis på samma sätt som vi gjort med hennes storebror. Den här femårsdagen skulle dock bli annorlunda. Istället för att skriva inbjudningskort till barnkalaset funderade jag på vad en passande gravdekoration kunde vara och hur minnesnotisen till hennes dödsdag skulle se ut. Att fem år passerat sedan hennes död var något jag egentligen inte önskade uppmärksamma, så många månader av sorg och tårar. Men samtidigt visste jag att det skulle kännas bra att bekräfta att Tilda fortfarande är en stor del av vårt liv och att vi fortfarande saknar henne oerhört mycket.

Åren sedan Tildas födelse har varit innehållsrika, mycket har hänt i våra liv och vi har alla utvecklats. Samtidigt är mycket det samma. November, december och januari hör fortfarande till de mörkare månaderna på året, soltimmarna är få men framförallt är saknaden som svårast att hantera. Ibland tar alla glada minnen och tacksamheten störst plats, andra gånger regerar sorgen. Aktiviteterna under november hålls fortfarande till ett minimum för att ge oss utrymme till att minnas och gråta om behovet skulle finnas. December fylls av återblickar till varma och glada stunder. 1:a december påminner om dopdagen, 8:e december om dagen vi flyttade hem med henne, 13:e december om första badet hemma och så fortsätter det. Januari är den värsta månaden med dödsdagen och begravningsdagen att blicka tillbaka på. Men så kommer vändpunkten inför vid storebrors födelsedag den 31 januari och därefter brukar livet kännas lättare igen.

Efter fem år kan jag fortfarande räkna de dagar under året som jag inte tänker på Tilda på båda händernas fingrar. Dessa dagar infaller så gott som uteslutande när vi är på resande fot. För det mesta är det vid den rutinmässiga godnatthälsningen som tankarna kommer, andra gånger när jag hör en sång eller ser en sak som påminner. Ibland är tankarna flyktiga och andra gånger stannar jag upp och reflekterar över dess innebörd. Sedan finns de dagar när saknaden och sorgen är stor och tårarna forsar. Dagarna när känslan av orättvisa övertar mitt sinne, när jag öppnar minnesskåpet för att stryka över hennes hårlock och lukta på de kläder hon hade sin sista levnadsdag. Dessa stunder skulle jag göra vad som helst för att få möta henne ännu en gång.