Sorg över ett förlorat barn

Tänk, när man vaknar på morgonen vet man aldrig hur dagen slutar. En självklarhet såklart, men ibland lite för uppenbart.

Ja, har ju redan avslöjat att dagen började helt uruselt. Fortsatte lite bättre. Fick sms av vänner som jag älskar, ett glatt besked av min mamma...

Så berättar en kollega... hon kunde ju inte veta hur jag skulle reagera.

Jag tycker att jag har kommit så långt i att hantera sorgen av Tilda, att jag börjar bli ganska stabil i psyket. Men så kommer ett besked, som egentligen inte berör mig, men ändå blir som ett slag i magen och får mig att tappa andan.

Av en kollega som gick runt med en pengainsamling till blommor fick jag veta att en kollegas 17 åriga dotter omkom i en trafikolycka i fredags. Arbetsgivaren hade hanterat situationen klanderfritt. De hade pratat med personalen en i taget, med en sköterska från företagshälsovården närvarande. De hade pratat med mamman under kvällen och fortsatt stötta och hålla kontakten.

Men jag då?! Började arbeta efter semestern i måndags, helt ovetande. Klandrar inte cheferna, men känns lite synd att jag skulle få veta så, att jag skulle ramla mellan stolarna.

Efter några minuter, när allt sjunkit in kom tårarna. De ville inte sluta. Övergick i hysterisk gråt. Som vanligt i det tillståndet börjar jag må illa och kräks.

Satt och pratade med chefen i 40 minuter, darrande med tårarna rinnande. Satt ensam i ytterligare 20 innan jag bestämde att det fick vara nog för den dagen, dags att åka hem.

Så nu sitter jag i soffan. Helt mosig i hjärna, kropp och hjärta. Tänker på Tilda, tänker på dottern, tänker på mamman, på familjen och alla vännerna.

Sorgen blir så påtaglig när den kommer nära. Kan föreställa mig så många saker in i detalj, vad mamman känner, de beslut hon nu ska genomgå och vad hennes ögon får se. Att förlora ett barn går mot alla normer. Ingen förälder ska behöva planera sitt barns begravning. Ingen förälder ska behöva smeka sitt barns stela, bleka och kalla kind. Ingen förälder ska behöva besöka en kall gravsten på sitt barns födelsedag, istället för att se ett skrattande ansikte.

Chefen ska ringa i kväll och kolla hur jag mår. Känns skönt att jag har en krets av så underbara människor omkring mig.

Tänker på er J & E med nära och kära!

Psalm 606

Det gungar så fint när han bär dig, mitt barn. Han går på så mjuka sandaler. Hans mantel är vävd av det lenaste garn. Hans arm är så stark, hans doft är så ren. Han känner var rot och var grop och var sten, och han nynnar en sång, som han gjorde en gång till stjärnornas ljusa koraler.

Mitt barn, du är buren i Skaparens famn. Han andas intill dig så nära. Han håller omkring dig . Han känner ditt namn. Han gråter med dig, han ler när du ler. Du är aldrig ensam och oönskad mer, för du hör honom till, Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig bära.


En så vacker och varm psalm som spelades på vår dotters begravning.

Hur?

Funderar på hur hon sett ut, vår lilla tjej om hon funnits hos oss idag.

Hade hon liknat sina bröder? Hade hennes mörkbruna hår också blivit riktigt blont, som på lillebror? Hade vi tittat på hennes haka och sett att den liknat hennes pappas och hennes bröders?

Hur kommer hon att se ut när vi en dag får träffa henne? Kommer hon fortfarande vara den lilla ömtåliga bebisen, eller en vuxen kvinna som varmt kramar om oss?

Den svåraste och mest smärtsamma frågan är vem tar hand om henne nu? Försöker att inte tänka så mycket på det blir mest bara ledsen då. Är ju JAG, hennes mamma som ska ta hand om henne, ingen annan! De gånger jag ändå snuddar vid tanken önskar jag att min morfar, min farfar, Fredriks morfar och farmor tar hand om henne och ger henne samma kärlek som vi skulle gjort. Att hennes mammas kusin, lille Elis leker med henne och att de skrattar varmt tillsammans.

Sorgen och tankarna kommer i perioder. Just nu har jag lite svårt att greppa att allt faktiskt hänt. Hur vi orkade igenom den tiden. Hur vi kunde bara leva en dag i taget och vänta på att hon skulle somna in. Och acceptera att det skulle vara så. Inte slita vårt hår, i protest inte gå upp ur sängen på morgonen eller bara vägra vara med om hela upplevelsen.

Tror svaret är kärlek. Vi älskade Tilda av hela våra hjärtan redan när hon låg i min mage. Ännu mer när vi första gången fick se hennes söta ansikte. Min och Fredriks kärlek till varandra gjorde att vi villkorslöst stöttade varandra, även om man själv egentligen inte alls hade ork alla gånger, på grund av att man själv var så ledsen. Pontus kärlek till oss båda samt till sin syster gjorde varje dag så varm och glädjerik, trots den svåra tid vi visste att vi hade framför oss. För i mina ögon är det inte så mycket som är så vackert som syskonkärleken.

En liten hand i min

Tappar fortfarande balansen så lätt. Känns som jag faller, i en evighet. Söker förgäves efter något att fatta tag i, men känner bara luften strömma mellan mina fingrar. Har min fallskärm på ryggen, men känner trots detta inte den trygghet jag borde. Efter det skräckinjagande fallet landar jag ändå mjukt, har gjort det hittills.

Undrar om jag någonsin lär mig, om jag kommer att bli bättre på hur jag ska bete mig när jag står där på kanten, svajande.

När jag faller försvinner all logik, världen känns bara orättvis och dyster. Ingen som håller mig i handen och hjälper.

Vet inte om jag ska känna lycka eller sorg, men allt för ofta är den hand som först dyker upp en liten flickas. Idag har hon solblekt hår, en ljusblå klänning, brunbrända ben och borde numera vara drygt två och ett halvt år. Hon kommer i olika skepnader, ibland som en mycket sjuk liten tjej som kräver stor omsorg, några gånger som en skrattande lillasyster som glatt retar sin storebror, andra gånger med påminnelse om den tid jag faktiskt höll henne i min famn och försiktigt gnuggade hennes nästipp kärleksfullt mot min. Men alltid alltid med en känsla av tomhet i mitt hjärta och oändlig kärlek.

Hon besöker mig andra gånger också i mer glädjande stunder och i min vardag, men alltid när jag riktigt ledsen. Är tungt att känna att hon kommer till mig så snart tårarna rinner. Vill ju egentligen bara känna lycka och glädje över det vi fått tillsammans med henne, inte sorg över det vi förlorat. Kan dock inte låta bli att känna en trygghet i att veta att hon sträcker ut sin hand när jag faller, torkar mina rinnande tårar och hjälper mig landa tryggt. Min älskade vackra Tilda!

Till er-
♥ ÄLSKA och visa det!
♥ Försök känna lycka över det du har!
♥ Hjälp andra som känner kärlek eller lycka att få behålla den känslan!