Hade hon liknat sina bröder? Hade hennes mörkbruna hår också blivit riktigt blont, som på lillebror? Hade vi tittat på hennes haka och sett att den liknat hennes pappas och hennes bröders?
Hur kommer hon att se ut när vi en dag får träffa henne? Kommer hon fortfarande vara den lilla ömtåliga bebisen, eller en vuxen kvinna som varmt kramar om oss?
Den svåraste och mest smärtsamma frågan är vem tar hand om henne nu? Försöker att inte tänka så mycket på det blir mest bara ledsen då. Är ju JAG, hennes mamma som ska ta hand om henne, ingen annan! De gånger jag ändå snuddar vid tanken önskar jag att min morfar, min farfar, Fredriks morfar och farmor tar hand om henne och ger henne samma kärlek som vi skulle gjort. Att hennes mammas kusin, lille Elis leker med henne och att de skrattar varmt tillsammans.
Sorgen och tankarna kommer i perioder. Just nu har jag lite svårt att greppa att allt faktiskt hänt. Hur vi orkade igenom den tiden. Hur vi kunde bara leva en dag i taget och vänta på att hon skulle somna in. Och acceptera att det skulle vara så. Inte slita vårt hår, i protest inte gå upp ur sängen på morgonen eller bara vägra vara med om hela upplevelsen.
Tror svaret är kärlek. Vi älskade Tilda av hela våra hjärtan redan när hon låg i min mage. Ännu mer när vi första gången fick se hennes söta ansikte. Min och Fredriks kärlek till varandra gjorde att vi villkorslöst stöttade varandra, även om man själv egentligen inte alls hade ork alla gånger, på grund av att man själv var så ledsen. Pontus kärlek till oss båda samt till sin syster gjorde varje dag så varm och glädjerik, trots den svåra tid vi visste att vi hade framför oss. För i mina ögon är det inte så mycket som är så vackert som syskonkärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar