Here I Am

Det här är en av de låtar vi spelade vid Tildas dop, den första december 2005. Bryan Adams ledmotiv till filmen "Spirit - Hästen från vildmarken".



Here I am
This is me
There's nowhere else onearth I'd rather be
Here I am
It's just me and you
Tonight we make our dreams come true

It's a new world
It's a new start
It's alive with the beating of young hearts
It's a new day
It's a new plan
I've been waiting for you
Here I am
...

En ängels födelsedag

Det är inte lätt att sätta ord på tankar och känslor som finns hos oss denna dag. Önskar mer än någonsin att Tilda fanns hos oss och inte på månen!

Idag har vi tänt fyra ljus vid graven och enligt Pontus önskemål sjungit "ja må hon leva".

Tack alla ni som också tänkt på vår dotter idag!

Varma kramar
/ Fredrik, Maria, Pontus och Melvin

Jag sover med änglar som vaktar mej

Sitter och går igenom gamla mail. 12 januari 2006, en vecka efter att Tilda somnat in fick jag ett mail av Jenny, en tjej jag delade klass med under hela grundskolan. Vi var tre tjejer i min klass fram till årskurs 6, så ganska naturligt så var Jenny en av mina bästa vänner under den tiden.

I mailet hade hon skickat med en dikt. Jag själv tror inte på Gud som man, möjligtvis stundvis på en högre kraft. Trots detta känner jag att orden i dikten talar till mig.

Kära mamma, snälla var inte så ledsen.
Jag saknar dej också så väldigt mycket.
Det är vackert här där jag är,
men jag oroar mej mycket över dej.
Jag sover med änglar som vaktar mej.
Det är bara kärlek här uppe.
Jag är aldrig ensam eller rädd för Gud är så väldigt nära.
Jag går med Jesus varje dag.
Han är väldigt snäll och rar.
Oroa dej inte mamma.
Han håller min hand när vi korsar gyllene gata.
Jag gråter aldrig eller gör mej illa.
Jag spelar och skrattar och sjunger mycket.
Och jag hör dig när du ber.
Snälla mamma var inte arg på Gud.
Du förstår han älskar också mej.
Och även fast du inte är här med mej så är jag ändå nära dej.

Kvinnan i sängen bredvid

I sängen bredvid min i sjukhussalen ligger en kvinna i 70-års åldern. Hon har Crohns och för en massa år sedan födde hon en liten tvillingpojke som dog i strax efter förlossningen. Tvillingflickan överlevde och har växt upp tillsammans med sina två äldre bröder.

Som ni kanske kan förstå har jag och kvinnan i sängen bredvid inte brist på samtalsämnen.

Efter att Tilda gick bort har jag läst några böcker skrivna av föräldrar som förlorat sina barn i samband med förlossningen. En av de saker som jag har läst om och har svårt att förstå och acceptera är hur man tidigare hanterade händelserna omkring ett barn som dött vid förlossningen.

Det var något skamligt och inget man pratade högt om. Det döda barnet togs snabbt undan för att föräldrarna skulle slippa se det. Man trodde att man skyddade föräldrarna, när verkligheten säkert i de flesta fall var den motsatta. Inte heller hanteringen av den livlösa lilla kroppen var de ömma och respektfulla händer som dagens sjukhuspersonal använder sig av. Ett livlöst barn kunde hafsigt läggas i exempelvis ett bäcken innan det snabbt fördes ut ur förlossningssalen.

Just den här kvinnan hörde rykten om att de frös in barnen och använde dem sedan för läkarstudenter att skära i.

Känner både förskräckelse, medlidande och tacksamhet när jag får lyssna till en mammas ord om barnet hon aldrig fick se. Om svårheten att aldrig få tala om barnet som hon saknar, om sorgen och bearbetningen som därför tog så lång tid. Besvikelsen över att aldrig fått ta på barnet och att inte fått sett den lilla den lilla sonen. Drömmar och funderingar om hur han kan ha sett ut.

Kan så väl förstå hennes tankar och känslor. Är så viktigt att få en bra hjälp att bearbeta sin sorg. Att få hjälp att skapa så många vackra minnen som möjligt av det barn man inte fått lära känna. Blir så förskräckt över att dessa berättelser är tagna ur verkligheten och inte bara hemska påhitt. Är tacksam över att kvinnan i sängen bredvid delade med sig av sina erfarenheter, men framför allt tacksam över den sjukvård och de rutiner som finns idag.

Jag har fått hjälp att skapa minnen. Att inse att det är lika viktigt att minnas det vackra och varma i tiden vi fick med vår älskade Tilda, som att sörja den tid vi inte fick.

En liten ängel har nu fått sommarlov

Tack gulliga fantastiska Isse och familjen Nordkvist! Nu har Tilda också sommarlov!


Bild: northtwig.blogg.se

Vita rosor

I helgen blev det såklart några besök vid vår älskade Tildas grav.

Precis som studentskan Madeleine, fick även Tilda en vit ros.

Bröderna säger båda hejdå till Tilda innan vi lämnar Sveg.

Det brinner ett ljus

Tände ett ljus för Tilda i sjukhuskapellet idag. I samma kapell som hon döptes för tre och ett halvt år sedan. Saknar dig min älskade lilla dotter!

En älskad omtänksam vän

Vi möttes av en slump på internetcommunityt Familjeliv. En tvåbarnsmamma, som likt mig väntade ett barn, som beräknades komma till världen den 25 april 2007. En person vilken jag från början hade endast ett datum gemensamt med har de senaste åren sakta men säkert förvandlats till min närmsta vän.

På många sätt är hon är min raka motsats, men på flera andra sätt är vi väldigt lika. Jag uppskattar hennes rakhet, humor och att det går att prata med henne om allt. Tycker om att hon känner mig så bra att jag många gånger inte behöver förklara känslor och tankar, hon förstår mig så väl ändå.

Igår när jag träffade henne sa hon med ett leende "jag har en present till dig". Jag öppnade försiktigt det vita papperet och blev helt överväldigad över vad jag såg. En liten söt bebis med små änglavingar på sin rygg låg på en månskära och såg ut att sova så skönt. På samma sätt som jag omedelbart såg min förlorade dotter, hade hon gjort samma sak.

Kan inte förklara stunden på annat sätt än med ordet känslofyllt. Kärlek till vår dotter och kärlek till en älskad vän. En i sig så liten present men i mitt hjärta en stor handling. En omtanke som så omedelbart blev en ännu större plats i mitt hjärta för min vän.

Det går inte att förklara i ord den kärlek och värme jag känner när någon visar att de sänder en tanke till den dotter vi inte längre fysiskt har med oss. Det krävs inte stora gärningar, ett tänt ljus, en blomma på graven eller endast en fråga som gäller vår dotter är något som jag så ofattbart mycket glädjs över.

Tack älskade Karro, för att du finns i mitt liv, för din omtanke och för den vackra presenten!

Indien eller Sverige, kärleken och sorgen är den samma

Har tittat på ett program på kanal 5, "Flickan med två ansikten". En indisk liten flicka från den lägsta kasten föds med två ansikten. Många ser flickan som en inkarnation av flera hindugudar och vallfärdar till familjens hem för att ge gåvor.

Sjukvård är långt ifrån ett självklart alternativ för hennes familj så den flickan med två ansikten får inte hjälp för än efter flera veckors levnadstid, när hon akut blir sämre. Den lilla lilla flickan är svag och uttorkad, men får hjälp och blir långsamt bättre. Efter två månader får hon en hjärtinfarkt och somnar in.


För mig var det skönt att få bekräftelsen på att det inte spelar någon roll vilken religion man tillhör, vilket land man är född i så är vi alla lika när det gäller kärleken till ett barn och sorgen när vi förlorar den älskade sonen eller dottern.

Ett missbildat barn är trots sin missbildning i sina föräldrars ögon det allra vackraste barnet i världen. Sorgen efter ett förlorat barn är lika smärtsam och en förälders önskan att barnets korta liv inte ska vara förgäves är något som jag så tydligt känner igen.

Familjen byggde ett tempel efter dotterns bortgång, med en staty av deras älskade dotter med två ansikten.

Tre år och några timmar...

Tre år och några timmar...

Ibland är natten endast en gräns mellan onsdag och torsdag. Ibland är natten gränsen mellan liv och död.

Hoppas att du har det bra på månen, älskade hjärtat!

http://familjensbilder.amundsson.com/#18.0

Änglar och hjärtan

I morse var det -28 grader ute när vi steg upp. Blev ett par grader mildare under dagen, så det var riktigt kyligt när vi skulle åka till graven idag. Febersjuka Melvin fick stanna hemma, likaså Pontus som hellre såg på tv med Catrine.

Så nu sitter ängeln på pinnen på plats framför stenen, tillsammans med det rosa hjärtat hon fick vid födelsedagen, den vita ängeln hon fick innan jul för drygt ett år sedan och ekorren hon fick av morfar efter begravningen.

Har varit en tung dag. Känns ofattbart att det gått så lång tid. Den smärtande sorgen känns färsk och minnesbilderna så tydliga. En bit av mig vill stanna kvar och en bit av mig vill blicka framåt. Är glad över att jag har båda delarna.

3 år utan vår älskade dotter

Idag omkring 13:30, för tre år sedan. En kaosartad situation uppstod när vår dotter slutade andas och blev först blå sedan vit i ansiktet. Vi trodde hennes sista sekunder var komna och tårögda berättade vi för henne hur mycket vi älskar henne och sa adjö. Helt oväntat kippade hon efter andan på nytt, vi ringde efter ambulans och Fredrik bar sin bleka dotter in i ambulansen som ilade iväg till Falun.

När jag själv kom till neonatalavdelningen i Falun och tittade Fredrik i ögonen förstod jag att det inte gick längre. Vår dotter skulle snart somna in för alltid.

00:40 den 5:e januari slog hennes hjärta sitt sista slag. Hon somnade stilla in i sin pappas famn.

Läs hela berättelsen om Tildas sista dygn här.

Sista fotot på hela familjen, taget under kvällen den fjärde januari 2006. Fredrik med två fingrar på sin dotters hjärta, så som han suttit under större delen av kvällen.


VI ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET TILDA! DU KOMMER ALLTID FINNAS I VÅRA HJÄRTAN OCH SAKNAS I VÅR VARDAG!