Som ni kanske kan förstå har jag och kvinnan i sängen bredvid inte brist på samtalsämnen.
Efter att Tilda gick bort har jag läst några böcker skrivna av föräldrar som förlorat sina barn i samband med förlossningen. En av de saker som jag har läst om och har svårt att förstå och acceptera är hur man tidigare hanterade händelserna omkring ett barn som dött vid förlossningen.
Det var något skamligt och inget man pratade högt om. Det döda barnet togs snabbt undan för att föräldrarna skulle slippa se det. Man trodde att man skyddade föräldrarna, när verkligheten säkert i de flesta fall var den motsatta. Inte heller hanteringen av den livlösa lilla kroppen var de ömma och respektfulla händer som dagens sjukhuspersonal använder sig av. Ett livlöst barn kunde hafsigt läggas i exempelvis ett bäcken innan det snabbt fördes ut ur förlossningssalen.
Just den här kvinnan hörde rykten om att de frös in barnen och använde dem sedan för läkarstudenter att skära i.
Känner både förskräckelse, medlidande och tacksamhet när jag får lyssna till en mammas ord om barnet hon aldrig fick se. Om svårheten att aldrig få tala om barnet som hon saknar, om sorgen och bearbetningen som därför tog så lång tid. Besvikelsen över att aldrig fått ta på barnet och att inte fått sett den lilla den lilla sonen. Drömmar och funderingar om hur han kan ha sett ut.
Kan så väl förstå hennes tankar och känslor. Är så viktigt att få en bra hjälp att bearbeta sin sorg. Att få hjälp att skapa så många vackra minnen som möjligt av det barn man inte fått lära känna. Blir så förskräckt över att dessa berättelser är tagna ur verkligheten och inte bara hemska påhitt. Är tacksam över att kvinnan i sängen bredvid delade med sig av sina erfarenheter, men framför allt tacksam över den sjukvård och de rutiner som finns idag.
Jag har fått hjälp att skapa minnen. Att inse att det är lika viktigt att minnas det vackra och varma i tiden vi fick med vår älskade Tilda, som att sörja den tid vi inte fick.
Bröderna säger båda hejdå till Tilda innan vi lämnar Sveg.