tisdag 23 december 2008
Ett ljus ger värme, till ett modershjärta och en gravplats
Idag har min älskade lillasyster Helena varit och tänt ljus för vår lilla ängel. Tack!
måndag 22 december 2008
Sorg är inte alltid så lätt att hantera
Är galet, men fortfarande efter tre år känner jag mig inte riktigt trygg i sorgen omkring Tilda. Känner mig inte trygg i att jag alltid kan hantera små detaljer som oväntat dyker upp och påminner mig om den tid hon fanns hos oss, utan att bryta ihop. Känner mig inte trygg i att jag fortfarande har rätten att bryta ihop och hejdlöst gråta. Känner mig inte trygg i att jag kan skriva eller prata hur mycket jag vill om henne, utan att någon uppfattar det som stötande eller konstigt.
Känner att jag så ofta behöver försvara och förklara mina tankar och känslor omkring förlusten av vår dotter. Vet inte om det beror på de kommentarer jag får eller att jag själv känner mig så otrygg i allt det här.
Tilda är vår dotter, kommer alltid att vara. Hon kommer alltid att ha ett plats i vårt hjärta. Som det känns idag kommer jag alltid att tycka att perioden 15 november till 5 januari är lite jobbig. Det blir så mycket tydligare att hon inte finns hos oss. Alla saker vi gjorde tillsammans inför jul, som är traditioner och återkommer varje år. Alla julklappar som vi köper till grabbarna, men inte till vår dotter. Alla underbara små stunder med julpyssel inför julen, som vår dotter aldrig kommer att delta i.
Älskade Tilda, saknar dig så otroligt mycket!
Känner att jag så ofta behöver försvara och förklara mina tankar och känslor omkring förlusten av vår dotter. Vet inte om det beror på de kommentarer jag får eller att jag själv känner mig så otrygg i allt det här.
Tilda är vår dotter, kommer alltid att vara. Hon kommer alltid att ha ett plats i vårt hjärta. Som det känns idag kommer jag alltid att tycka att perioden 15 november till 5 januari är lite jobbig. Det blir så mycket tydligare att hon inte finns hos oss. Alla saker vi gjorde tillsammans inför jul, som är traditioner och återkommer varje år. Alla julklappar som vi köper till grabbarna, men inte till vår dotter. Alla underbara små stunder med julpyssel inför julen, som vår dotter aldrig kommer att delta i.
Älskade Tilda, saknar dig så otroligt mycket!
Sorg är inte alltid så lätt att hantera
Är galet, men fortfarande efter tre år känner jag mig inte riktigt trygg i sorgen omkring Tilda. Känner mig inte trygg i att jag alltid kan hantera små detaljer som oväntat dyker upp och påminner mig om den tid hon fanns hos oss, utan att bryta ihop. Känner mig inte trygg i att jag fortfarande har rätten att bryta ihop och hejdlöst gråta. Känner mig inte trygg i att jag kan skriva eller prata hur mycket jag vill om henne, utan att någon uppfattar det som stötande eller konstigt.
Känner att jag så ofta behöver försvara och förklara mina tankar och känslor omkring förlusten av vår dotter. Vet inte om det beror på de kommentarer jag får eller att jag själv känner mig så otrygg i allt det här.
Tilda är vår dotter, kommer alltid att vara. Hon kommer alltid att ha ett plats i vårt hjärta. Som det känns idag kommer jag alltid att tycka att perioden 15 november till 5 januari är lite jobbig. Det blir så mycket tydligare att hon inte finns hos oss. Alla saker vi gjorde tillsammans inför jul, som är traditioner och återkommer varje år. Alla julklappar som vi köper till grabbarna, men inte till vår dotter. Alla underbara små stunder med julpyssel inför julen, som vår dotter aldrig kommer att delta i.
Älskade Tilda, saknar dig så otroligt mycket!
Känner att jag så ofta behöver försvara och förklara mina tankar och känslor omkring förlusten av vår dotter. Vet inte om det beror på de kommentarer jag får eller att jag själv känner mig så otrygg i allt det här.
Tilda är vår dotter, kommer alltid att vara. Hon kommer alltid att ha ett plats i vårt hjärta. Som det känns idag kommer jag alltid att tycka att perioden 15 november till 5 januari är lite jobbig. Det blir så mycket tydligare att hon inte finns hos oss. Alla saker vi gjorde tillsammans inför jul, som är traditioner och återkommer varje år. Alla julklappar som vi köper till grabbarna, men inte till vår dotter. Alla underbara små stunder med julpyssel inför julen, som vår dotter aldrig kommer att delta i.
Älskade Tilda, saknar dig så otroligt mycket!
måndag 15 december 2008
Välkommen till Holland
Välkommen till Holland
Av Emely Pearl Kingsley (fritt översatt till svenska)
Jag blir ofta ombedd att beskriva erfarenheten av att leva och uppfostra ett barn med handikapp. I ett försök att hjälpa människor som inte delat denna erfarenhet, att förstå det, att föreställa sig hur det skulle kännas, så är det så här………..
När man ska ha barn, är det som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper en massa resehandböcker och gör underbara planer. Colosseum, Michelangelo, lutande tornet i Pisa, gondolerna i Venedig. Du lär dig konversera på italienska. Allt är mycket spännande.
Efter månader av spänd och otålig förväntan, kommer så slutligen dagen D.
Du packar dina väskor och reser iväg. Åtskilliga timmar senare, landar planet. Flygvärdinnan kommer och säger: ”Välkommen till Holland.”
”Holland!”, halvropar du. Vad menar du med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Jag ska vara i Italien! Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Italien!
Men det har blivit en förväxling i flygrutten. De har landat i Holland och där måste du stanna.
En viktig sak att komma ihåg är att de inte har tagit dig till en hemsk, vidrig, oanständig plats, full av farsot, svält och sjukdom.
Nej, det är bara en annorlunda plats. Så Du måste gå ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du möter en helt ny grupp av människor som du aldrig har mött tidigare.
Det är som sagt en annorlunda plats. Det är långsammare takt här än i Italien, mindre glamoröst. Men efter att ha varit här ett tag och du har hämtat andan och sett dig omkring så börjar du lägga märke till att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner och Holland har till och med Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien, och de skryter om hur underbar deras tid i Italien har varit.
Och då och då så säger du till dig själv: ”Ja, det var dit jag skulle, det var vad jag hade planerat.”
Men om du ödslar ditt liv med att sörja över det faktum att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det riktigt speciella, verkligt underbara med Holland.
Orginalversionen
Av Emely Pearl Kingsley (fritt översatt till svenska)
Jag blir ofta ombedd att beskriva erfarenheten av att leva och uppfostra ett barn med handikapp. I ett försök att hjälpa människor som inte delat denna erfarenhet, att förstå det, att föreställa sig hur det skulle kännas, så är det så här………..
När man ska ha barn, är det som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper en massa resehandböcker och gör underbara planer. Colosseum, Michelangelo, lutande tornet i Pisa, gondolerna i Venedig. Du lär dig konversera på italienska. Allt är mycket spännande.
Efter månader av spänd och otålig förväntan, kommer så slutligen dagen D.
Du packar dina väskor och reser iväg. Åtskilliga timmar senare, landar planet. Flygvärdinnan kommer och säger: ”Välkommen till Holland.”
”Holland!”, halvropar du. Vad menar du med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Jag ska vara i Italien! Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Italien!
Men det har blivit en förväxling i flygrutten. De har landat i Holland och där måste du stanna.
En viktig sak att komma ihåg är att de inte har tagit dig till en hemsk, vidrig, oanständig plats, full av farsot, svält och sjukdom.
Nej, det är bara en annorlunda plats. Så Du måste gå ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du möter en helt ny grupp av människor som du aldrig har mött tidigare.
Det är som sagt en annorlunda plats. Det är långsammare takt här än i Italien, mindre glamoröst. Men efter att ha varit här ett tag och du har hämtat andan och sett dig omkring så börjar du lägga märke till att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner och Holland har till och med Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien, och de skryter om hur underbar deras tid i Italien har varit.
Och då och då så säger du till dig själv: ”Ja, det var dit jag skulle, det var vad jag hade planerat.”
Men om du ödslar ditt liv med att sörja över det faktum att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det riktigt speciella, verkligt underbara med Holland.
Orginalversionen
Välkommen till Holland
Välkommen till Holland
Av Emely Pearl Kingsley (fritt översatt till svenska)
Jag blir ofta ombedd att beskriva erfarenheten av att leva och uppfostra ett barn med handikapp. I ett försök att hjälpa människor som inte delat denna erfarenhet, att förstå det, att föreställa sig hur det skulle kännas, så är det så här………..
När man ska ha barn, är det som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper en massa resehandböcker och gör underbara planer. Colosseum, Michelangelo, lutande tornet i Pisa, gondolerna i Venedig. Du lär dig konversera på italienska. Allt är mycket spännande.
Efter månader av spänd och otålig förväntan, kommer så slutligen dagen D.
Du packar dina väskor och reser iväg. Åtskilliga timmar senare, landar planet. Flygvärdinnan kommer och säger: ”Välkommen till Holland.”
”Holland!”, halvropar du. Vad menar du med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Jag ska vara i Italien! Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Italien!
Men det har blivit en förväxling i flygrutten. De har landat i Holland och där måste du stanna.
En viktig sak att komma ihåg är att de inte har tagit dig till en hemsk, vidrig, oanständig plats, full av farsot, svält och sjukdom.
Nej, det är bara en annorlunda plats. Så Du måste gå ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du möter en helt ny grupp av människor som du aldrig har mött tidigare.
Det är som sagt en annorlunda plats. Det är långsammare takt här än i Italien, mindre glamoröst. Men efter att ha varit här ett tag och du har hämtat andan och sett dig omkring så börjar du lägga märke till att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner och Holland har till och med Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien, och de skryter om hur underbar deras tid i Italien har varit.
Och då och då så säger du till dig själv: ”Ja, det var dit jag skulle, det var vad jag hade planerat.”
Men om du ödslar ditt liv med att sörja över det faktum att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det riktigt speciella, verkligt underbara med Holland.
Av Emely Pearl Kingsley (fritt översatt till svenska)
Jag blir ofta ombedd att beskriva erfarenheten av att leva och uppfostra ett barn med handikapp. I ett försök att hjälpa människor som inte delat denna erfarenhet, att förstå det, att föreställa sig hur det skulle kännas, så är det så här………..
När man ska ha barn, är det som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper en massa resehandböcker och gör underbara planer. Colosseum, Michelangelo, lutande tornet i Pisa, gondolerna i Venedig. Du lär dig konversera på italienska. Allt är mycket spännande.
Efter månader av spänd och otålig förväntan, kommer så slutligen dagen D.
Du packar dina väskor och reser iväg. Åtskilliga timmar senare, landar planet. Flygvärdinnan kommer och säger: ”Välkommen till Holland.”
”Holland!”, halvropar du. Vad menar du med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Jag ska vara i Italien! Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Italien!
Men det har blivit en förväxling i flygrutten. De har landat i Holland och där måste du stanna.
En viktig sak att komma ihåg är att de inte har tagit dig till en hemsk, vidrig, oanständig plats, full av farsot, svält och sjukdom.
Nej, det är bara en annorlunda plats. Så Du måste gå ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du möter en helt ny grupp av människor som du aldrig har mött tidigare.
Det är som sagt en annorlunda plats. Det är långsammare takt här än i Italien, mindre glamoröst. Men efter att ha varit här ett tag och du har hämtat andan och sett dig omkring så börjar du lägga märke till att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner och Holland har till och med Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien, och de skryter om hur underbar deras tid i Italien har varit.
Och då och då så säger du till dig själv: ”Ja, det var dit jag skulle, det var vad jag hade planerat.”
Men om du ödslar ditt liv med att sörja över det faktum att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det riktigt speciella, verkligt underbara med Holland.
måndag 1 december 2008
Vår älskade dotters dopdag
Saxat från dagboken om Tilda:Vid 19:15 var det dags för Tilda att döpas. Helena, Magnus, Micke, och Kristin kom till vårt lilla rum ett tag innan och vi gick tillsammans till kapellet. Vi hade fått låna en jättefin dopklänning från avdelningen som Tilda var otroligt söt i. Dopet var otroligt fint och det kändes verkligen som vår ceremoni, något som stämde så bra in på oss. Jag tror inte att vi kunnat fått ett finare dop om det vore något som vi planerat under en längre tid hemma. Det kändes så bra att det var just vi sju som var med och prästen var så gullig och omtänksam. Bara en sådan sak att han tyckte att vi skulle tända ett ljus istället för att be.
Efter dopet samlades alla i barnklinikens träningskök för att fika lite tillsammans. Det var så trevligt och vi blev sittande i 1,5 timme. Tilda fick två doppresenter och det visade sig att de köpt samma sorts fotoalbum i samma butik, minuterna efter varandra! Vilket sammanträffande! Vi kände oss otroligt glada och nöjda när vi kröp ner i sängen den kvällen.
Skrivet av mamma
fredag 21 november 2008
En riktigt gullig liten dotter
Så här söt var vår lilla dotter, på dagen för tre år sedan. Tilda hade åkt sjuktransport från Uppsala till Falun. Dagarna sedan hennes födelse den 15 november hade hon genomgått en operation av ett nagelbråck och vi hade fått veta att vår dotter var döende. När jag och Fredrik kom fram till Falun såg Tilda ut som på bilden nedan, sex dagar gammal och första gången vi såg henne med kläder på! Så fantastiskt gullig!
tisdag 18 november 2008
"En ängel på en pinne"
När jag frågade Pontus förra veckan, vad han tyckte att vi skulle köpa till Tilda på födelsedagen svarade han utan eftertanke: "En ängel på en pinne". Vi hittade ingen ängel på en pinne att köpa till henne, så det blev andra presenter istället.
Idag, på väg från Apoteket till mataffären "råkade" jag slinka in i blomsterbutiken. Gissa vad jag hittade?! En att ha hemma och en i julklapp till Tildas grav.
Idag, på väg från Apoteket till mataffären "råkade" jag slinka in i blomsterbutiken. Gissa vad jag hittade?! En att ha hemma och en i julklapp till Tildas grav.
söndag 16 november 2008
Tilda-bilder
Min bakgrundsbild i mobilen. Tilda hemma i vardagsrummet.
"Tildas björn" som Pontus säger. Han står som en jättestor gosenalle och passar vår lilla Tilda. Stenmuren kring kyrkogården skymtar till vänster i bakgrunden. En liten bit innanför den ligger vår ängladotters grav.
Dagbok, 16 november 2005
På morgonen var vi inne hos Tilda 8:00 när sjuktransporten skulle åka. När vi kom ner var det en väldig uppståndelse och en massa sköterskor och läkare omkring Tilda. Vi båda blev nog mer rädda än vi någonsin varit!
Det visade sig att Tilda haft problem med syreupptagningen i blodet. Innan vi skulle åka ville läkaren göra ett ultraljud på Tildas hjärta. Det visade sig att Tilda har "kammarseptum defekt"- ett hål på 8 m.m. mellan hjärtkammarna. Tårarna bara forsade på oss när läkaren berättade detta och tankarna gick direkt till Elis (min tremänning som även han föddes med hjärtfel och gick bort när han var ca 4 månader).
Vi packade dock ihop våra saker så snart vi pratat med alla i familjen och påbörjade färden mot Uppsala Akademiska.
När vi kom fram höll en hjärtspecialist på att undersöka Tilda med ultraljud. Vi fick ganska på en gång tala med kirurgen Helen som ska göra operationen av magen. Hon berättade kort om vad de gör under operationen och vilka risker som finns med den. Hon berättade även att de redan tagit prover för kromosomanalysen och att de väntar svar inom ett par dagar. Efteråt fick vi tala med hjärtspecialisten och han förklarade en massa omkring hjärtfelet och att de kommer att göra operation av hjärtat i Göteborg.
Det har varit en hemskt jobbig dag med en massa information att ta in och försöka bearbeta. Vi blev inskrivna på Familje-BB Avd 96E och fick ett eget rum med en egen dusch och toalett. På kvällen stupade vi i säng och sov gott hela natten.
Det visade sig att Tilda haft problem med syreupptagningen i blodet. Innan vi skulle åka ville läkaren göra ett ultraljud på Tildas hjärta. Det visade sig att Tilda har "kammarseptum defekt"- ett hål på 8 m.m. mellan hjärtkammarna. Tårarna bara forsade på oss när läkaren berättade detta och tankarna gick direkt till Elis (min tremänning som även han föddes med hjärtfel och gick bort när han var ca 4 månader).
Vi packade dock ihop våra saker så snart vi pratat med alla i familjen och påbörjade färden mot Uppsala Akademiska.
När vi kom fram höll en hjärtspecialist på att undersöka Tilda med ultraljud. Vi fick ganska på en gång tala med kirurgen Helen som ska göra operationen av magen. Hon berättade kort om vad de gör under operationen och vilka risker som finns med den. Hon berättade även att de redan tagit prover för kromosomanalysen och att de väntar svar inom ett par dagar. Efteråt fick vi tala med hjärtspecialisten och han förklarade en massa omkring hjärtfelet och att de kommer att göra operation av hjärtat i Göteborg.
Det har varit en hemskt jobbig dag med en massa information att ta in och försöka bearbeta. Vi blev inskrivna på Familje-BB Avd 96E och fick ett eget rum med en egen dusch och toalett. På kvällen stupade vi i säng och sov gott hela natten.
Skrivet av mamma
Läs mer ur vår dagbok omkring Tildas liv här.
lördag 15 november 2008
Ett älskat och saknat födelsedagsbarn
Grattis på födelsedagen älskade hjärtat! Saknar dig!
Tilda endast några timmar gammal. Dagbok, 15 november 2005
På morgonen den 15 november var vi inne på Falu lasarett klockan 8:00. Sammandragningarna som jag hade känt dagen innan hade lugnat ner sig under nattes sista timmar och jag hade efter det sovit gott. Vi hade fått förklarat för oss att först skulle de göra en gynekologisk undersökning och titta så att livmodertappen verkligen var mogen. Var den det skulle barnmorskan sätta in ett slags plåster på livmoderhalsen vilket skulle göra att livmodertappen helt skulle utplånas. Förlossningsvärkarna kunde sätta igång av endast detta, men troligen skulle de behöva skrapa fosterhinnorna med för att förlossningen verkligen skulle sätta igång.
Omkring klockan 10:00 satte barnmorskan in plåstret. Jag fick gå och lägga mig på min säng på avdelningen för att vänta och se vad som skulle ske. Efter drygt en timme började jag få sammandragningar och läkaren på avdelningen avgjorde att det skulle vara bäst om jag fick flytta upp till förlossningen. Omkring 12:00 drog värkarna igång på riktigt, det hade tydligen räckt med plåstret som barnmorskan satte in. Den första värken jag kände kom så snabbt och oväntat och gjorde så ont att tårarna började rinna, något som jag inte upplevde en enda gång under Pontus förlossning. Nästa värk kom redan efter 30 sekunder. Eftersom förlossningen blev igångsatt fortsatte värkarna att vara väldigt täta och intensiva, var vid vissa stunder 1-2 minuter mellan värkarna. Jag fick dropp i två omgångar för att bromsa upp dem eftersom jag aldrig riktigt hann hämta mig från en värk förrän nästa kom. Klockan 16:15 var jag öppen 3 cm av de 10 cm man ska vara öppen för att utdrivningsskedet ska sätta igång. Till en början använde jag endast lustgas som bedövning för värkarna, men 17:30 kände jag att nu vill jag ha epiduralbedövning. Det tog drygt en halvtimme fört narkosläkaren att komma, vilket kändes som en evighet. Jag frågade Fredrik mellan värkarna om jag inte skrek högt, men han sa att det inte lät så mycket eftersom skriken kom in i lustgasmasken.
Efter flera misslyckade försök att lägga epiduralbedövningen fick jag krystvärkar klockan 18:30. Efter tre minuter gick vattnet, eller rättare sagt forsade vattnet ut eftersom fosterhinnorna inte spruckit tidigare. Klockan 18:36, tre krystvärkar senare bokstavligen flög den lilla bebisen ut, så snabbt att ingen hann med att ta emot henne. Sedan gick allt väldigt fort, det enda jag uppfattade var att bebisen inte andades och att någon snabbt klippte navelsträngen och så sprang de iväg med henne. Fredrik han aldrig uppfatta vad som hände och stod helt frågande när någon frågade honom om han ville följa med. Jag sa åt honom att följa med bebisen. Efter några minuter fick den tillkallade barnläkaren och barnsköterskorna igång andningen på henne i ett intilliggande akutrum. De kom sedan tillbaka in till mig och jag fick hålla den lilla bebisen i några minuter innan hon flyttades ner till prematuravdelningen för observation. Fredrik fick frågan om han ville följa med bebisen eller stanna hos mig. När vi gick i föräldragrupp efter Pontus födelse berättade en mamma om vilken jobbig upplevelse hon hade haft när hon hade blivit lämnad ensam i förlossningssalen medan bebisen och pappan hade försvunnit. Till min glädje kom Fredrik ihåg hennes historia och valde att stanna kvar hos mig. När moderkakan hade kommit ut kom barnmorskan in med lite fika till oss.
Det var en mycket liten tjej som hade kommit ut, hon vägde endast 2160 gr och var 43 cm lång. Det var mer än ett halvt kilo mindre än vad läkaren hade uppskattat vikten till under tillväxtkontrollerna.
Under tiden vi åt mackorna på förlossningen kom en läkare upp från prematuravdelningen. Han hade en väldigt allvarlig min och det kändes som att magen vändes ut och in på mig. Han berättade att bebisen hade något som kallades navelbråck och att det krävdes en operation. Han berättade att det i stort sett innebar att huden vid naveln inte hade slutit tätt och att man såg bukväggen genom hålet. Operationen skulle ske i Uppsala på Akademiska Sjukhuset och hon skulle transporteras dit i ambulans dagen efter. När läkaren hade gått försökte vi smälta vad han egentligen hade sagt. Första tanken jag fick var att vi måste komma på ett namn till henne, jag ville inte ha ett namnlöst litet barn liggandes ensam på sjukhuset. Vi hade tidigare under graviditeten funderat på Matilda, men det kändes inte riktigt bra. Så kom jag på – Tilda! Fredrik tyckte direkt att det var ett bra namn, så Tilda fick det bli.
När vi hade fikat klart frågade en barnmorska om vi ville åka ner till vår dotter. Jag tror att dramatiken under de sista timmarna hade gjort mig totalt förvirrad, det enda jag kunde tänka på var att jag behövde duscha. När barnmorskan sa att det skulle jag ju kunna göra sedan, nere på BB började jag få tillbaka sinnesnärvaron. Självklart skulle vi åka direkt ner och titta på vår lilla tjej, vår Tilda.
Jag fick sätta mig i en rullstol, så började vi färden mot prematuravdelningen. När vi kom ner till prematuravdelningen låg Tilda i en sluten kuvös med en massa kablar och slangar kopplade till sig. Det såg lite otäckt ut så jag kände mig lite skärrad. De flesta nyfödda bebisar ser ju lite ömtåliga ut, med Tilda såg det på alla sätt ännu mer ut som att hon skulle falla sönder om vi rörde vid henne.
När personalen såg att vi kommit ställde de med en gång i ordning en fåtölj som vi kunde sitta i och få hålla i henne. De frågade om vi hade något namn på henne än och vi berättade att det var en liten Tilda. Först fick Fredrik hålla henne i famnen, jag kände mig på något obeskrivligt sätt lite rädd och inte alls redo att hålla i henne på en gång. Efter en stund byttes vi av och tårarna rann stilla ner över mina kinder när jag tittade på henne. Allt kändes samtidigt både overkligt och orättvist! Det var ju inte såhär det skulle vara…
Skrivet av mamma
fredag 14 november 2008
Illa i både knopp och kropp
Har varit hemma från jobbet idag, magen känns inte alls bra. I bilen på vägen upp fick jag sådär vansinnigt ont igen. Känns lite hopplöst! Vet inte hur jag ska orka med morgondagen, varken knoppen eller kroppen är i toppform.
I morgon var det tre år sedan vår älskade dotter föddes. Tre tunga, händelserika, lärorika, smärtsamma år... Finns hur många ord som helst att beskriva tiden som gått.
Finns ett tomrum i mitt liv, efter en dotter jag en gång hade hos mig. Minns som igår doften av din kind, ljudet av ditt smackande och känslan av ditt mörka mjuka hår under mina fingrar. Älskar dig så mycket Tilda!
Tre år har gått, ett helt liv kvar...
I morgon var det tre år sedan vår älskade dotter föddes. Tre tunga, händelserika, lärorika, smärtsamma år... Finns hur många ord som helst att beskriva tiden som gått.
Finns ett tomrum i mitt liv, efter en dotter jag en gång hade hos mig. Minns som igår doften av din kind, ljudet av ditt smackande och känslan av ditt mörka mjuka hår under mina fingrar. Älskar dig så mycket Tilda!
Tre år har gått, ett helt liv kvar...
Dagbok, 14 november 2005
-2005-11-14
Klockan 9:00 var vi på kontroll på Specialist-mödravården i Falun hos Dr. Carrington. Vi fick då besked om att de ville sätta igång förlossningen på eftermiddagen. Vi ringde efter Fredriks pappa så att han skulle komma och passa Pontus. Vi själva åkte hem för att packa ihop allt vi behövde.
15:00 kom vi in till avd. 37 i Falun. Barnmorskan kopplade in kurvor för att mäta sammandragningar, men de var oregelbundna, bebisens hjärtrytm var bara bra. Läkaren avgjorde att det var för sent på dagen för igångsättning och frågade om jag ville sova över eller åka hem över natten. Självklart valde jag att åka hem tillsammans med Fredrik.
Tror inte att jag skulle sovit många timmar på sjukhuset om jag skulle ha stannat kvar där. Kändes så pirrigt när jag tänkte på att nästa dag skulle vi få träffa vår lilla bebis och att nästa gång jag kommer hem är vi fyra stycken i familjen!
Klockan 9:00 var vi på kontroll på Specialist-mödravården i Falun hos Dr. Carrington. Vi fick då besked om att de ville sätta igång förlossningen på eftermiddagen. Vi ringde efter Fredriks pappa så att han skulle komma och passa Pontus. Vi själva åkte hem för att packa ihop allt vi behövde.
15:00 kom vi in till avd. 37 i Falun. Barnmorskan kopplade in kurvor för att mäta sammandragningar, men de var oregelbundna, bebisens hjärtrytm var bara bra. Läkaren avgjorde att det var för sent på dagen för igångsättning och frågade om jag ville sova över eller åka hem över natten. Självklart valde jag att åka hem tillsammans med Fredrik.
Tror inte att jag skulle sovit många timmar på sjukhuset om jag skulle ha stannat kvar där. Kändes så pirrigt när jag tänkte på att nästa dag skulle vi få träffa vår lilla bebis och att nästa gång jag kommer hem är vi fyra stycken i familjen!
Skrivet av mamma
torsdag 13 november 2008
Ibland känns hon nära
När vi pratar med Pontus om Tilda pratar vi ofta om att hon finns på månen och leker med sina kompisar. Vet inte riktigt hur det kom sig att vi kom fram till att Tilda just finns på månen, men känns som en fin tanke att hon sitter där och kikar ner på oss ibland.
Idag när jag var på väg hem från jobbet och började närma mig hemmet svängde jag av vägen från Borlänge, då såg jag hur starkt månen lyste just idag. Var en av de där stunderna som Tilda så naturligt dök upp i mina tankar. Funderade lite på om det faktiskt är så att hon leker med sina kompisar på månen- Elis, Agnes, Elsa och alla de andra änglabarn vars föräldrar jag kommit i kontakt med efter att Tilda somnat in.
Ibland ser man nog allt som tecken, just för att man söker efter dem. Men ibland blir det svårt att att inte tro att det finns en mening, att något litet i vardagen är ett tecken. Som ljuset bredvid Tildas minnesskåp i det annars mörka rummet. Att bakgrundbilden i mobilen, på Tilda i sin röda vackra klänning, lyser starkt hela vägen hem när jag sitter ensam i bilen. När bakgrundsljuset på mobilen egentligen borde slocknat ganska med en gång. Eller som idag, två dagar innan Tildas födelsedag är det fullmåne och helt molnfritt.
Tog en bild med mobilen när jag kom hem på gården, Tilda på månen tittar ner på oss.
Idag när jag var på väg hem från jobbet och började närma mig hemmet svängde jag av vägen från Borlänge, då såg jag hur starkt månen lyste just idag. Var en av de där stunderna som Tilda så naturligt dök upp i mina tankar. Funderade lite på om det faktiskt är så att hon leker med sina kompisar på månen- Elis, Agnes, Elsa och alla de andra änglabarn vars föräldrar jag kommit i kontakt med efter att Tilda somnat in.
Ibland ser man nog allt som tecken, just för att man söker efter dem. Men ibland blir det svårt att att inte tro att det finns en mening, att något litet i vardagen är ett tecken. Som ljuset bredvid Tildas minnesskåp i det annars mörka rummet. Att bakgrundbilden i mobilen, på Tilda i sin röda vackra klänning, lyser starkt hela vägen hem när jag sitter ensam i bilen. När bakgrundsljuset på mobilen egentligen borde slocknat ganska med en gång. Eller som idag, två dagar innan Tildas födelsedag är det fullmåne och helt molnfritt.
Tog en bild med mobilen när jag kom hem på gården, Tilda på månen tittar ner på oss.
tisdag 11 november 2008
Tre år sedan, i väntan på ett syskon till vår son
Såhär såg jag ut, ganska precis på dagen för tre år sedan. Gravid i vecka 39, förväntansfull och ovetande.
Var tungt att vända blad i almanackan igår och se ett rosa hjärta med Tildas namn brevid, noterat på lördagen den 15 november. Är snart dags för Tildas födelsedag, med en massa tankar och känslor som medföljer.
Nedanstående rader är taget ur dagboken vi skrev under Tildas graviditet år 2005.
FREDRIK:
Den här perioden (23 okt-5 nov) har vi varit in på förlossningen en gång till. Men allt gick att stanna upp och allt såg bra ut så Maria fick recept på Bricanyl-tabletter som hon ska ta vid behov. Vi har även varit in på ny tillväxtkontroll, men den såg inte riktigt lika bra ut. Barnet är nu mindre än normalvärdet så nu ska vi in till Falun 1 gång per vecka för att kontrollera så moderkakan gör sitt jobb. Så länge den fungerar som den ska är det tydligen ingen fara. I skrivande stund är det ca 2 veckor kvar till planerat förlossningsdatum, så nu börjar det bli spännande!
MARIA:
13 nov och fortfarande ingen bebis. Bebisen växer bättre igen, vilket känns skönt. Det är värt 2 besök i veckan till specialist-MVC bara man vet att bebisen mår bra. På det senaste besöket 11 nov pratade läkaren (som för övrigt är helt underbar och jätte proffsig) om att de kanske kommer att sätta igång förlossningen så snart livmoderhalsen är mogen. Hoppas att den kommer igång av sig själv innan dess. Känns lite skrämmande om de ska tvinga igång en förlossning... tydligen så blir risken för komplikationer större då med.
Jag ställde mig på vågen när jag var på koll sist och fick en chock! Jag har gått upp 17 kg (gick upp 14 kg förra gången)! Men å andra sidan hade jag inte väntat mig något annat nu när jag bara går hemma. Längtar så mycket efter det lilla pyret där inne nu, kan inte vänta tills jag får hålla det i famnen! Längtar efter alla mysiga, underbara stunder som man har i början. Är dock lite nervös över hur Pontus ska reagera, men det går nog bra.
Var tungt att vända blad i almanackan igår och se ett rosa hjärta med Tildas namn brevid, noterat på lördagen den 15 november. Är snart dags för Tildas födelsedag, med en massa tankar och känslor som medföljer.
Nedanstående rader är taget ur dagboken vi skrev under Tildas graviditet år 2005.
FREDRIK:
Den här perioden (23 okt-5 nov) har vi varit in på förlossningen en gång till. Men allt gick att stanna upp och allt såg bra ut så Maria fick recept på Bricanyl-tabletter som hon ska ta vid behov. Vi har även varit in på ny tillväxtkontroll, men den såg inte riktigt lika bra ut. Barnet är nu mindre än normalvärdet så nu ska vi in till Falun 1 gång per vecka för att kontrollera så moderkakan gör sitt jobb. Så länge den fungerar som den ska är det tydligen ingen fara. I skrivande stund är det ca 2 veckor kvar till planerat förlossningsdatum, så nu börjar det bli spännande!
MARIA:
13 nov och fortfarande ingen bebis. Bebisen växer bättre igen, vilket känns skönt. Det är värt 2 besök i veckan till specialist-MVC bara man vet att bebisen mår bra. På det senaste besöket 11 nov pratade läkaren (som för övrigt är helt underbar och jätte proffsig) om att de kanske kommer att sätta igång förlossningen så snart livmoderhalsen är mogen. Hoppas att den kommer igång av sig själv innan dess. Känns lite skrämmande om de ska tvinga igång en förlossning... tydligen så blir risken för komplikationer större då med.
Jag ställde mig på vågen när jag var på koll sist och fick en chock! Jag har gått upp 17 kg (gick upp 14 kg förra gången)! Men å andra sidan hade jag inte väntat mig något annat nu när jag bara går hemma. Längtar så mycket efter det lilla pyret där inne nu, kan inte vänta tills jag får hålla det i famnen! Längtar efter alla mysiga, underbara stunder som man har i början. Är dock lite nervös över hur Pontus ska reagera, men det går nog bra.
onsdag 5 november 2008
Fortsättning på "En frisk/sjuk liten dotter"
Många gånger känner jag mig stark, trygg, blickar framåt och känner lycka över det liv jag lever. Andra gånger känner jag mig liten, rädd, sorgsen och har svårt att se en mening i varför just vi skulle skulle förlora vår älskade dotter. Dessto längre tiden gått sedan vår dotter somnade in har det blivit allt mer av den starka Maria, men den otrygga Maria tittar fram ibland.
När jag ser mig omkring bland vänner och bekanta så kan jag direkt räkna upp minst fyra barn som är födda oktober, november eller december 2005. Allt mellan ett par dagar, till några enstaka veckor från vår dotters födelsedag.
När jag befinner mig i närheten av dessa barn studerar jag. Deras personligheter, längd, vilka leksaker de leker med, vilka ord de använder osv. Känner på något underligt sätt ett lugn över att se dem och vara nära. Blir på sitt sätt en spegelbild av den dotter som inte längre finns hos oss. Känns lättare att föreställa sig mer exakt hur Tilda hade varit, om hon funnits hos oss.
När jag sedan sitter hemma, i bilen eller på jobbet. Då känner jag orättvisan och smärtan. Skulle ju varit jag som gjort alla de där småsakerna i en snart treårig tjejs liv. Köpt en docka i present, stått i affären och tvekat mellan vilken klänning jag skulle välja, strukit handen över det blonda långa håret, satt ett prinsessplåster på ett sår, flätat två flätor på morgonen innan dagis... Varför får de andra mammorna och inte jag?! Saknar en kind att pussa godnatt på kvällen. Saknar ett barn i pojkarnas busiga lekar. Saknar att höra en liten tjej säga "jag älskar dig mamma".
Önskar att jag bara kunde känna glädje över det jag haft och inte sorg över det jag förlorat. Men ibland går det inte alls.
Kan tänka mig att några tänker att jag har fel. "Det där skulle inte alls ha blivit din vardag. Du skulle möjligtvis kunnat fläta din dotters hår och köpt klänningar, men aldrig fått se din dotter springa omkring och leka eller tala om hur mycket hon älskar dig." Men som jag skrev i mitt förra inlägg, de drömmar jag haft under så lång tid innan Tilda föddes, måste få leva kvar. Tilda blev aldrig dottern i rullstolen för mig när hon levde, därför har jag svårt att föreställa mig henne som det nu när hon inte längre finns hos oss.
Som vilken familj som hellst, julaftons morgon 2005.
När jag ser mig omkring bland vänner och bekanta så kan jag direkt räkna upp minst fyra barn som är födda oktober, november eller december 2005. Allt mellan ett par dagar, till några enstaka veckor från vår dotters födelsedag.
När jag befinner mig i närheten av dessa barn studerar jag. Deras personligheter, längd, vilka leksaker de leker med, vilka ord de använder osv. Känner på något underligt sätt ett lugn över att se dem och vara nära. Blir på sitt sätt en spegelbild av den dotter som inte längre finns hos oss. Känns lättare att föreställa sig mer exakt hur Tilda hade varit, om hon funnits hos oss.
När jag sedan sitter hemma, i bilen eller på jobbet. Då känner jag orättvisan och smärtan. Skulle ju varit jag som gjort alla de där småsakerna i en snart treårig tjejs liv. Köpt en docka i present, stått i affären och tvekat mellan vilken klänning jag skulle välja, strukit handen över det blonda långa håret, satt ett prinsessplåster på ett sår, flätat två flätor på morgonen innan dagis... Varför får de andra mammorna och inte jag?! Saknar en kind att pussa godnatt på kvällen. Saknar ett barn i pojkarnas busiga lekar. Saknar att höra en liten tjej säga "jag älskar dig mamma".
Önskar att jag bara kunde känna glädje över det jag haft och inte sorg över det jag förlorat. Men ibland går det inte alls.
Kan tänka mig att några tänker att jag har fel. "Det där skulle inte alls ha blivit din vardag. Du skulle möjligtvis kunnat fläta din dotters hår och köpt klänningar, men aldrig fått se din dotter springa omkring och leka eller tala om hur mycket hon älskar dig." Men som jag skrev i mitt förra inlägg, de drömmar jag haft under så lång tid innan Tilda föddes, måste få leva kvar. Tilda blev aldrig dottern i rullstolen för mig när hon levde, därför har jag svårt att föreställa mig henne som det nu när hon inte längre finns hos oss.
Som vilken familj som hellst, julaftons morgon 2005.En frisk/sjuk liten dotter
Vill förklara en sak...
När jag tänker på hur det vore om vår dotter fanns hos oss tänker jag ibland på henne som den sjuka lilla tjej hon var. Hur hon var när hon levde och hur hon skulle varit om hon fortfarande fanns hos oss. Andra gånger, kanske till och med de flesta gånger, tänker jag på henne som det friska barn jag i nio månader trodde att jag bar i min mage och lekkompisen till Pontus som vi så länge väntat på. Ingen kan ta mina tankar ifrån mig, ingen ska komma och säga att jag tänker på ett felaktigt eller konstigt sätt när jag tänker på henne som ett friskt barn.
Tilda var ett sjukt barn, hade hon levt hade jag älskat henne på alla sätt lika mycket som mina andra friska barn och gett henne allt jag kunnat förmå. Men det många inte förstår och tänker på är att vi hade drömmar och känslor för pyret i magen, långt innan det visade sig vara vår Tilda. På många sätt hann vi inte heller upptäcka hur sjuk vår dotter verkligen var, på de sju veckor hon levde. Skillnaden mellan ett spädbarn med Trisomi 18 och ett utan är inte så stor, speciellt inte i en förälders ögon. Skillnaden mellan ett barn på 1 år med Trisomi 18 och ett utan blir ju genast mycket mer uppenbar.
När ett efterlängtat barn föds, ett barn som man byggt så många drömmar och planer omkring, får man äntligen ett ansikte att placera i drömmarna, en liten späd kropp att slösa all kärlek på, de känslor som man känt i nio månader. I samband med Tildas födelse skapades nya drömmar och förhoppningar för framtiden. Vi önskade varje dag att vår dotter skulle få leva nästkommande dag, största förhoppningen förutom det var att vi kanske skulle få ta med henne hem en dag. Drömmarna om våra barn som leker i snön, klämmer på julklapparna under granen eller plockar blommor tillsammans fanns inte längre.
Det jag vill att alla ska förstå är att man kan tänka på sitt förlorade barn som ett friskt barn och ändå förstå att hon faktiskt inte var det. Man kan tänka på hopprepslekar när man vet att verkligheten varit en rullstol. Det betyder inte att man inte inser, att man förskönar eller längtar efter något man aldrig skulle fått. Det betyder bara att de tidigare drömmar man under så lång tid haft, fortfarande lever kvar.
söndag 2 november 2008
Alla Helgons Dag
I lördags tände vi ett ljus i minneslunden vid Amsbergs kapell. Ett ljus för vår älskade dotter Tilda som inte längre finns hos oss. Vi sände även en tanke till alla de som inte längre finns hos oss, men som vi fortfarande bär med oss i våra hjärtan. Under eftermiddagen och kvällen brann ett ljus brann i lyktan på vår trapp, med ett hopp om att alla som vi saknar skulle känna dess budskap om värme och kärlek.Älskade underbara Tilda, vi saknar dig! <3
fredag 31 oktober 2008
Fullkomlig lycka vs. smärtsam sorg
Känns som en lite konstig dag. På gränsen mellan en fantastiskt lycklig månad till en av smärta och sorg.
Bild: Svenska kyrkan, "Alla helgons dag och Alla själars dag"
Idag är det Halloween, en dag när barnen ska klä ut sig och gå från dörr till dörr och hojta "godis eller bus". En dag fylld av skratt, bus och lekar. Är sista dagen i oktober, vår bröllopsmånad. Så många underbara minnen, av möhippor, svensexa, vigsel, bröllopsfest och möten med fantastiska vänner och familj. En riktigt rolig månad med andra ord.
I morgon, första november, en helt annan sak. I morgon är det Alla helgons dag. En dag att minnas alla de älskade som funnits i vår närhet, men somnat in. Tänker tända ett ljus i morgon för alla som inte längre finns hos oss. Mor- och farföräldrar som vi saknar, vår älskade dotter och andra som betytt och betyder mycket för oss. Får se om vi tar oss till någon kyrka eller tänder ett ljus hemma.
November månad, en månad med många smärtsamma minnen. När jag andra månader har lätt att minnas all glädje och lycka omkring vår förlorade dotters födelse, är november ganska mycket tvärt emot. Sörjer att jag inte som andra mammor får leta dockor och klänningar till födelsedagspresenter. Sörjer att syskonen måste uppleva hur man "firar" en födelsedag vid en gravsten. Sörjer att jag hittar på ett stenhjärta som jag direkt känner att jag måste köpa till graven och inte ett vackert halsband att hänga om min dotters hals.
Försöker tänka på alla glada stunder vi upplevt med vår dotter, försöker tänka på allt positivt som upplevelsen omkring hennes levnadsveckor gett oss, hur älskad vår dotter fortfarande är. Men just i november är det svårt att inte låta sorgen ta överhanden.
Bild: Svenska kyrkan, "Alla helgons dag och Alla själars dag"
torsdag 18 september 2008
Minnestatuering
Har börjat jobba 06:45 idag igen. Är ganska slitigt de dagarna, känner mig verkligen trött hela dagen. Jobbar samma tid i morgon. Sedan är det underbar helg!!!
Hade en fundering på att kika in på Blomsterlandet som nyöppnat och ÖB som öppnat i nya lokaler idag. Men var vansinnigt mycket bilar utanför, så jag försökte mig inte ens på att närma mig med bilen. Får bli nästa vecka, när det kanske lugnat ner sig lite.
Har kört den nyinköpta bilen för FÖRSTA gången idag. Onekligen gick den tyst, fint och lätt. Men är, när det kommer till kritan, lite trist att köra automat.
Hämtade upp Karro efter jobbet, för att åka på Maserhallen. Hon skulle simma och jag skulle sola. Vi kikade in på Par i Hjärter innan för att se på tatueringar. Funderar lite på en minnestatuering, till minne av Tilda.
Solningen blev gjord i alla fall, efteråt. Blev inte alls så röd den här gången, som förra gången.
Nu sitter jag i soffan och kikar på Fredrik som smaskar glass. Viktnedgången veckan som gick var minus 2 kg, funderar på om jag på något sätt ens kan lyckas med hälften den här veckan...
Hade en fundering på att kika in på Blomsterlandet som nyöppnat och ÖB som öppnat i nya lokaler idag. Men var vansinnigt mycket bilar utanför, så jag försökte mig inte ens på att närma mig med bilen. Får bli nästa vecka, när det kanske lugnat ner sig lite.
Har kört den nyinköpta bilen för FÖRSTA gången idag. Onekligen gick den tyst, fint och lätt. Men är, när det kommer till kritan, lite trist att köra automat.
Hämtade upp Karro efter jobbet, för att åka på Maserhallen. Hon skulle simma och jag skulle sola. Vi kikade in på Par i Hjärter innan för att se på tatueringar. Funderar lite på en minnestatuering, till minne av Tilda.Solningen blev gjord i alla fall, efteråt. Blev inte alls så röd den här gången, som förra gången.
Nu sitter jag i soffan och kikar på Fredrik som smaskar glass. Viktnedgången veckan som gick var minus 2 kg, funderar på om jag på något sätt ens kan lyckas med hälften den här veckan...
tisdag 16 september 2008
En änglatärna
Ibland är det svårt. Är svårt att planera ett bröllop med ett barn som saknas i familjen. Vill att Tilda ska vara delaktig, men kan omöjligt komma på hur. Vill ju inte att bröllopet ska kännas sorgligt, men jag vill ändå att Tilda på något sätt ska finnas med.
De svidande tårarna rinner utför kinderna, ibland är det vansinnigt svårt att känna sig som en bra mamma även för sin lilla ängel.
De svidande tårarna rinner utför kinderna, ibland är det vansinnigt svårt att känna sig som en bra mamma även för sin lilla ängel.
lördag 13 september 2008
Smärta och beundran
Idag pratade jag lite med mamman på jobbet som förlorat sin dotter, som jag skrivit om tidigare. Fick bevittna när hon träffade en bekant första gången också. Är både svårt, och smärtsamt att se på, men även tryggt på något underligt sätt.
Funderar mycket på om jag också såg sliten ut, om jag också hade så stort behov av att prata, om jag samtidigt gick lika rakryggad som hon gör och om jag på något sätt hade kunnat undvika att bli utbränd genom att prioritera annorlunda på jobbet, som hon gör.
Förundras av och beundrar henne för hennes styrka, men gör så ont i mig när jag vet hur svårt det är. Är svårt, speciellt första tiden, att känna att man har balans och kontroll över sig själv och sina känslor.
Efter att jag har förlorat ett barn och vet vilken smärta som medföljer så finns det inte en människa på jorden som jag önskar så illa, att de ska gå igenom samma sak. Går inte riktigt att förklara känslan, men det gör verkligen fysiskt ont i mig... känns som en tung klump i bröstet.
Ju fler månader som går sedan vår dotter somnade in, desto mer säker blir jag på att såret efter ett förlorat barn ALDRIG kommer att läka. Vi blir bättre på att hantera sorgen och alla smärtsamma minnen, men det kommer alltid att rinna tårar över den dotter vi fick behålla allt för kort tid!
Funderar mycket på om jag också såg sliten ut, om jag också hade så stort behov av att prata, om jag samtidigt gick lika rakryggad som hon gör och om jag på något sätt hade kunnat undvika att bli utbränd genom att prioritera annorlunda på jobbet, som hon gör.
Förundras av och beundrar henne för hennes styrka, men gör så ont i mig när jag vet hur svårt det är. Är svårt, speciellt första tiden, att känna att man har balans och kontroll över sig själv och sina känslor.
Efter att jag har förlorat ett barn och vet vilken smärta som medföljer så finns det inte en människa på jorden som jag önskar så illa, att de ska gå igenom samma sak. Går inte riktigt att förklara känslan, men det gör verkligen fysiskt ont i mig... känns som en tung klump i bröstet.
Ju fler månader som går sedan vår dotter somnade in, desto mer säker blir jag på att såret efter ett förlorat barn ALDRIG kommer att läka. Vi blir bättre på att hantera sorgen och alla smärtsamma minnen, men det kommer alltid att rinna tårar över den dotter vi fick behålla allt för kort tid!
torsdag 21 augusti 2008
Sorg över ett förlorat barn
Tänk, när man vaknar på morgonen vet man aldrig hur dagen slutar. En självklarhet såklart, men ibland lite för uppenbart.
Ja, har ju redan avslöjat att dagen började helt uruselt. Fortsatte lite bättre. Fick sms av vänner som jag älskar, ett glatt besked av min mamma...
Så berättar en kollega... hon kunde ju inte veta hur jag skulle reagera.
Jag tycker att jag har kommit så långt i att hantera sorgen av Tilda, att jag börjar bli ganska stabil i psyket. Men så kommer ett besked, som egentligen inte berör mig, men ändå blir som ett slag i magen och får mig att tappa andan.
Av en kollega som gick runt med en pengainsamling till blommor fick jag veta att en kollegas 17 åriga dotter omkom i en trafikolycka i fredags. Arbetsgivaren hade hanterat situationen klanderfritt. De hade pratat med personalen en i taget, med en sköterska från företagshälsovården närvarande. De hade pratat med mamman under kvällen och fortsatt stötta och hålla kontakten.
Men jag då?! Började arbeta efter semestern i måndags, helt ovetande. Klandrar inte cheferna, men känns lite synd att jag skulle få veta så, att jag skulle ramla mellan stolarna.
Efter några minuter, när allt sjunkit in kom tårarna. De ville inte sluta. Övergick i hysterisk gråt. Som vanligt i det tillståndet börjar jag må illa och kräks.
Satt och pratade med chefen i 40 minuter, darrande med tårarna rinnande. Satt ensam i ytterligare 20 innan jag bestämde att det fick vara nog för den dagen, dags att åka hem.
Så nu sitter jag i soffan. Helt mosig i hjärna, kropp och hjärta. Tänker på Tilda, tänker på dottern, tänker på mamman, på familjen och alla vännerna.
Sorgen blir så påtaglig när den kommer nära. Kan föreställa mig så många saker in i detalj, vad mamman känner, de beslut hon nu ska genomgå och vad hennes ögon får se. Att förlora ett barn går mot alla normer. Ingen förälder ska behöva planera sitt barns begravning. Ingen förälder ska behöva smeka sitt barns stela, bleka och kalla kind. Ingen förälder ska behöva besöka en kall gravsten på sitt barns födelsedag, istället för att se ett skrattande ansikte.
Chefen ska ringa i kväll och kolla hur jag mår. Känns skönt att jag har en krets av så underbara människor omkring mig.
Tänker på er J & E med nära och kära!
Ja, har ju redan avslöjat att dagen började helt uruselt. Fortsatte lite bättre. Fick sms av vänner som jag älskar, ett glatt besked av min mamma...
Så berättar en kollega... hon kunde ju inte veta hur jag skulle reagera.
Jag tycker att jag har kommit så långt i att hantera sorgen av Tilda, att jag börjar bli ganska stabil i psyket. Men så kommer ett besked, som egentligen inte berör mig, men ändå blir som ett slag i magen och får mig att tappa andan.
Av en kollega som gick runt med en pengainsamling till blommor fick jag veta att en kollegas 17 åriga dotter omkom i en trafikolycka i fredags. Arbetsgivaren hade hanterat situationen klanderfritt. De hade pratat med personalen en i taget, med en sköterska från företagshälsovården närvarande. De hade pratat med mamman under kvällen och fortsatt stötta och hålla kontakten.
Men jag då?! Började arbeta efter semestern i måndags, helt ovetande. Klandrar inte cheferna, men känns lite synd att jag skulle få veta så, att jag skulle ramla mellan stolarna.
Efter några minuter, när allt sjunkit in kom tårarna. De ville inte sluta. Övergick i hysterisk gråt. Som vanligt i det tillståndet börjar jag må illa och kräks.
Satt och pratade med chefen i 40 minuter, darrande med tårarna rinnande. Satt ensam i ytterligare 20 innan jag bestämde att det fick vara nog för den dagen, dags att åka hem.
Så nu sitter jag i soffan. Helt mosig i hjärna, kropp och hjärta. Tänker på Tilda, tänker på dottern, tänker på mamman, på familjen och alla vännerna.
Sorgen blir så påtaglig när den kommer nära. Kan föreställa mig så många saker in i detalj, vad mamman känner, de beslut hon nu ska genomgå och vad hennes ögon får se. Att förlora ett barn går mot alla normer. Ingen förälder ska behöva planera sitt barns begravning. Ingen förälder ska behöva smeka sitt barns stela, bleka och kalla kind. Ingen förälder ska behöva besöka en kall gravsten på sitt barns födelsedag, istället för att se ett skrattande ansikte.
Chefen ska ringa i kväll och kolla hur jag mår. Känns skönt att jag har en krets av så underbara människor omkring mig.
Tänker på er J & E med nära och kära!
tisdag 19 augusti 2008
Psalm 606
Det gungar så fint när han bär dig, mitt barn. Han går på så mjuka sandaler. Hans mantel är vävd av det lenaste garn. Hans arm är så stark, hans doft är så ren. Han känner var rot och var grop och var sten, och han nynnar en sång, som han gjorde en gång till stjärnornas ljusa koraler.
Mitt barn, du är buren i Skaparens famn. Han andas intill dig så nära. Han håller omkring dig . Han känner ditt namn. Han gråter med dig, han ler när du ler. Du är aldrig ensam och oönskad mer, för du hör honom till, Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig bära.
En så vacker och varm psalm som spelades på vår dotters begravning.
Mitt barn, du är buren i Skaparens famn. Han andas intill dig så nära. Han håller omkring dig . Han känner ditt namn. Han gråter med dig, han ler när du ler. Du är aldrig ensam och oönskad mer, för du hör honom till, Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig bära.
En så vacker och varm psalm som spelades på vår dotters begravning.
lördag 16 augusti 2008
Hur?
Funderar på hur hon sett ut, vår lilla tjej om hon funnits hos oss idag.
Hade hon liknat sina bröder? Hade hennes mörkbruna hår också blivit riktigt blont, som på lillebror? Hade vi tittat på hennes haka och sett att den liknat hennes pappas och hennes bröders?
Hur kommer hon att se ut när vi en dag får träffa henne? Kommer hon fortfarande vara den lilla ömtåliga bebisen, eller en vuxen kvinna som varmt kramar om oss?
Den svåraste och mest smärtsamma frågan är vem tar hand om henne nu? Försöker att inte tänka så mycket på det blir mest bara ledsen då. Är ju JAG, hennes mamma som ska ta hand om henne, ingen annan! De gånger jag ändå snuddar vid tanken önskar jag att min morfar, min farfar, Fredriks morfar och farmor tar hand om henne och ger henne samma kärlek som vi skulle gjort. Att hennes mammas kusin, lille Elis leker med henne och att de skrattar varmt tillsammans.
Sorgen och tankarna kommer i perioder. Just nu har jag lite svårt att greppa att allt faktiskt hänt. Hur vi orkade igenom den tiden. Hur vi kunde bara leva en dag i taget och vänta på att hon skulle somna in. Och acceptera att det skulle vara så. Inte slita vårt hår, i protest inte gå upp ur sängen på morgonen eller bara vägra vara med om hela upplevelsen.
Tror svaret är kärlek. Vi älskade Tilda av hela våra hjärtan redan när hon låg i min mage. Ännu mer när vi första gången fick se hennes söta ansikte. Min och Fredriks kärlek till varandra gjorde att vi villkorslöst stöttade varandra, även om man själv egentligen inte alls hade ork alla gånger, på grund av att man själv var så ledsen. Pontus kärlek till oss båda samt till sin syster gjorde varje dag så varm och glädjerik, trots den svåra tid vi visste att vi hade framför oss. För i mina ögon är det inte så mycket som är så vackert som syskonkärleken.
Hade hon liknat sina bröder? Hade hennes mörkbruna hår också blivit riktigt blont, som på lillebror? Hade vi tittat på hennes haka och sett att den liknat hennes pappas och hennes bröders?
Hur kommer hon att se ut när vi en dag får träffa henne? Kommer hon fortfarande vara den lilla ömtåliga bebisen, eller en vuxen kvinna som varmt kramar om oss?
Den svåraste och mest smärtsamma frågan är vem tar hand om henne nu? Försöker att inte tänka så mycket på det blir mest bara ledsen då. Är ju JAG, hennes mamma som ska ta hand om henne, ingen annan! De gånger jag ändå snuddar vid tanken önskar jag att min morfar, min farfar, Fredriks morfar och farmor tar hand om henne och ger henne samma kärlek som vi skulle gjort. Att hennes mammas kusin, lille Elis leker med henne och att de skrattar varmt tillsammans.
Sorgen och tankarna kommer i perioder. Just nu har jag lite svårt att greppa att allt faktiskt hänt. Hur vi orkade igenom den tiden. Hur vi kunde bara leva en dag i taget och vänta på att hon skulle somna in. Och acceptera att det skulle vara så. Inte slita vårt hår, i protest inte gå upp ur sängen på morgonen eller bara vägra vara med om hela upplevelsen.
Tror svaret är kärlek. Vi älskade Tilda av hela våra hjärtan redan när hon låg i min mage. Ännu mer när vi första gången fick se hennes söta ansikte. Min och Fredriks kärlek till varandra gjorde att vi villkorslöst stöttade varandra, även om man själv egentligen inte alls hade ork alla gånger, på grund av att man själv var så ledsen. Pontus kärlek till oss båda samt till sin syster gjorde varje dag så varm och glädjerik, trots den svåra tid vi visste att vi hade framför oss. För i mina ögon är det inte så mycket som är så vackert som syskonkärleken.
tisdag 5 augusti 2008
En liten hand i min
Tappar fortfarande balansen så lätt. Känns som jag faller, i en evighet. Söker förgäves efter något att fatta tag i, men känner bara luften strömma mellan mina fingrar. Har min fallskärm på ryggen, men känner trots detta inte den trygghet jag borde. Efter det skräckinjagande fallet landar jag ändå mjukt, har gjort det hittills.
Undrar om jag någonsin lär mig, om jag kommer att bli bättre på hur jag ska bete mig när jag står där på kanten, svajande.
När jag faller försvinner all logik, världen känns bara orättvis och dyster. Ingen som håller mig i handen och hjälper.
Vet inte om jag ska känna lycka eller sorg, men allt för ofta är den hand som först dyker upp en liten flickas. Idag har hon solblekt hår, en ljusblå klänning, brunbrända ben och borde numera vara drygt två och ett halvt år. Hon kommer i olika skepnader, ibland som en mycket sjuk liten tjej som kräver stor omsorg, några gånger som en skrattande lillasyster som glatt retar sin storebror, andra gånger med påminnelse om den tid jag faktiskt höll henne i min famn och försiktigt gnuggade hennes nästipp kärleksfullt mot min. Men alltid alltid med en känsla av tomhet i mitt hjärta och oändlig kärlek.
Hon besöker mig andra gånger också i mer glädjande stunder och i min vardag, men alltid när jag riktigt ledsen. Är tungt att känna att hon kommer till mig så snart tårarna rinner. Vill ju egentligen bara känna lycka och glädje över det vi fått tillsammans med henne, inte sorg över det vi förlorat. Kan dock inte låta bli att känna en trygghet i att veta att hon sträcker ut sin hand när jag faller, torkar mina rinnande tårar och hjälper mig landa tryggt. Min älskade vackra Tilda!
Till er-
♥ ÄLSKA och visa det!
♥ Försök känna lycka över det du har!
♥ Hjälp andra som känner kärlek eller lycka att få behålla den känslan!
Undrar om jag någonsin lär mig, om jag kommer att bli bättre på hur jag ska bete mig när jag står där på kanten, svajande.
När jag faller försvinner all logik, världen känns bara orättvis och dyster. Ingen som håller mig i handen och hjälper.
Vet inte om jag ska känna lycka eller sorg, men allt för ofta är den hand som först dyker upp en liten flickas. Idag har hon solblekt hår, en ljusblå klänning, brunbrända ben och borde numera vara drygt två och ett halvt år. Hon kommer i olika skepnader, ibland som en mycket sjuk liten tjej som kräver stor omsorg, några gånger som en skrattande lillasyster som glatt retar sin storebror, andra gånger med påminnelse om den tid jag faktiskt höll henne i min famn och försiktigt gnuggade hennes nästipp kärleksfullt mot min. Men alltid alltid med en känsla av tomhet i mitt hjärta och oändlig kärlek.
Hon besöker mig andra gånger också i mer glädjande stunder och i min vardag, men alltid när jag riktigt ledsen. Är tungt att känna att hon kommer till mig så snart tårarna rinner. Vill ju egentligen bara känna lycka och glädje över det vi fått tillsammans med henne, inte sorg över det vi förlorat. Kan dock inte låta bli att känna en trygghet i att veta att hon sträcker ut sin hand när jag faller, torkar mina rinnande tårar och hjälper mig landa tryggt. Min älskade vackra Tilda!
Till er-
♥ ÄLSKA och visa det!
♥ Försök känna lycka över det du har!
♥ Hjälp andra som känner kärlek eller lycka att få behålla den känslan!
fredag 13 juni 2008
Tilda behöver också sommarlov
Blir så glad när någon fortfarande uppmärksammar vår dotter, känns skönt att veta att hon fortfarande finns i andra personers tankar.
Till exempel att någon tänder ett ljus på hennes grav...
Tack underbara ni! Ni har verkligen förgyllt min dag! <3
Till exempel att någon tänder ett ljus på hennes grav...
Tack underbara ni! Ni har verkligen förgyllt min dag! <3
söndag 8 juni 2008
Frågor om lillasyster
Pontus har frågat en massa om Tilda sista dagarna. Vart hon är, vad som hände när hon dog, om han var ledsen när hon dog, om begravningen, om inte hon kan börja leva igen, vad som finns i hennes kista osv.
Så frågar han om "skattkistan" som Tilda ligger i. Låter så gulligt. Även om det ibland är svårt att svara älskar jag hans funderingar, raka frågor och annorlunda associationer.
Så frågar han om "skattkistan" som Tilda ligger i. Låter så gulligt. Även om det ibland är svårt att svara älskar jag hans funderingar, raka frågor och annorlunda associationer.
Besök vid graven
Det är inte lätt att hantera känslor och tankar när man sitter vid graven och...
...Pontus sitter i mitt knä på gräset och frågar om Tildas kista, vart hon är nu och med gråten i halsen berättar att han vill att Tilda ska leva, komma till oss och leka med honom. I nästa mening berättar han hur mycket han saknar henne, fortfarande nära till tårar, vilket gör att jag själv börjar gråta.
...lillebror är precis lika vild som han alltid är nu, får tag på storasysters present som hon just fått, smäller den i hennes vas så att presenten går sönder. Den vi tillsammans köpt till henne, som jag var så glad över att vi hittat. Tar ett djupt andetag och försöker tänka att det är så lillebrorsor är, trots att jag är så djupt besviken över att presenten gått sönder.
Ibland är det svårt att hantera alla sidor av föräldraskapet.
En storebror vars frågor ibland blir så tunga och svåra att jag nästan bryter ut i gråt när jag pratar med honom. Är svårt att inse att en fyraårig kille ska behöva tänka på sånt, är knepigt att ge svar så han känner sig nöjd med vad jag berättat och inte lätt att förklara att vi exempelvis inte kan ta upp Tildas kista så han får titta i den.
Är fortfarande svårt att hantera att vi har fött en dotter, tagit hand om henne, men hon finns inte här och kan leka med sina syskon.
Är klurigt att nu försöka hjälpa Melvin in i rollen som lillebror till en ängel. Han har ju inte funnits hos henne när hon levt, finns inga kort på dem båda, men ändå är jag säker på att frågorna kommer om några år. Vill att Tilda ska bli en naturlig del av hans liv också.
...Pontus sitter i mitt knä på gräset och frågar om Tildas kista, vart hon är nu och med gråten i halsen berättar att han vill att Tilda ska leva, komma till oss och leka med honom. I nästa mening berättar han hur mycket han saknar henne, fortfarande nära till tårar, vilket gör att jag själv börjar gråta.
...lillebror är precis lika vild som han alltid är nu, får tag på storasysters present som hon just fått, smäller den i hennes vas så att presenten går sönder. Den vi tillsammans köpt till henne, som jag var så glad över att vi hittat. Tar ett djupt andetag och försöker tänka att det är så lillebrorsor är, trots att jag är så djupt besviken över att presenten gått sönder.
Ibland är det svårt att hantera alla sidor av föräldraskapet.
En storebror vars frågor ibland blir så tunga och svåra att jag nästan bryter ut i gråt när jag pratar med honom. Är svårt att inse att en fyraårig kille ska behöva tänka på sånt, är knepigt att ge svar så han känner sig nöjd med vad jag berättat och inte lätt att förklara att vi exempelvis inte kan ta upp Tildas kista så han får titta i den.
Är fortfarande svårt att hantera att vi har fött en dotter, tagit hand om henne, men hon finns inte här och kan leka med sina syskon.
Är klurigt att nu försöka hjälpa Melvin in i rollen som lillebror till en ängel. Han har ju inte funnits hos henne när hon levt, finns inga kort på dem båda, men ändå är jag säker på att frågorna kommer om några år. Vill att Tilda ska bli en naturlig del av hans liv också.
fredag 2 maj 2008
Saknar dig
Tänk att jag fortfarande gråter tills jag mår illa och nästan kräks. Det kommer så oväntat ibland och med en sådan styrka. Som nu.
Innan Tilda fanns hade jag lätt för att dämpa min gråt, att enbart låta tårarna rinna utför kinderna. Nu kämpar jag verkligen varje gång för att inte skrika. Efter jag gråtit och haft möjlighet att verkligen gråta hejdlöst brukar det kännas bättre, men av någon anledning gör det inte det när jag måste dämpa mig. Känns fortfarande som en tung klump jag bär inom mig. Som nu.
Ibland ser jag saker som påminner, överallt och hela tiden. Som nu.
Vissa perioder saknar jag mer, längtar jag så mycket och ögonen tåras så lätt. Som nu.
Älskar dig min underbara dotter, önskar du fanns hos mig!
Innan Tilda fanns hade jag lätt för att dämpa min gråt, att enbart låta tårarna rinna utför kinderna. Nu kämpar jag verkligen varje gång för att inte skrika. Efter jag gråtit och haft möjlighet att verkligen gråta hejdlöst brukar det kännas bättre, men av någon anledning gör det inte det när jag måste dämpa mig. Känns fortfarande som en tung klump jag bär inom mig. Som nu.
Ibland ser jag saker som påminner, överallt och hela tiden. Som nu.
Vissa perioder saknar jag mer, längtar jag så mycket och ögonen tåras så lätt. Som nu.
Älskar dig min underbara dotter, önskar du fanns hos mig!
torsdag 24 april 2008
Ett evigt ärr
Underbara härliga vår! Är en tid fylld av solsken, värme, födelsedagskalas, glädje osv. Mitt i alla dessa stunder av lycka kommer ändå sorgen oväntat smygande ibland. Kan inte hjälpa att det ändå känns bra att den kommer, det betyder att jag inte glömt, att jag fortfarande älskar.
Blir jag ledsen och gråter av längtan efter det jag inte har, se det inte som att ni sagt eller gjort något fel. Känner jag ett sting i hjärtat av saknad efter min dotter så är det som det är. Kommer alltid ha ett ärr på mitt hjärta, det kommer alltid finnas saker som påminner- situationer, fraser eller ord. Var inte rädd för vad ni kan eller inte kan säga, var inte rädd för att jag ska bli ledsen. Jag måste få bli ledsen, jag måste få känna att jag saknar, att jag också velat uppleva vissa saker som andra får, att jag alltid kommer att ha ett tomrum i mitt liv.
Förutom de fysiska minnen vi har kvar efter vår dotter är mina känslor och tankar det jag har. Så känn inte dåligt samvete över att ni påminner mig om min dotter utan glädjs med mig att jag fortfarande minns och älskar.
Blir jag ledsen och gråter av längtan efter det jag inte har, se det inte som att ni sagt eller gjort något fel. Känner jag ett sting i hjärtat av saknad efter min dotter så är det som det är. Kommer alltid ha ett ärr på mitt hjärta, det kommer alltid finnas saker som påminner- situationer, fraser eller ord. Var inte rädd för vad ni kan eller inte kan säga, var inte rädd för att jag ska bli ledsen. Jag måste få bli ledsen, jag måste få känna att jag saknar, att jag också velat uppleva vissa saker som andra får, att jag alltid kommer att ha ett tomrum i mitt liv.
Förutom de fysiska minnen vi har kvar efter vår dotter är mina känslor och tankar det jag har. Så känn inte dåligt samvete över att ni påminner mig om min dotter utan glädjs med mig att jag fortfarande minns och älskar.
onsdag 26 mars 2008
Påsk
Tankar och känslor blir extra starka i perioder nu. Tilda finns alltid i våra tankar, men ibland kommer tankarna och sorgen mer intensivt.
Har tänkt mycket på vår dotter i påsk. När jag kammat lillasysters hår, när månen lyst extra starkt, när vi stått vid graven med våra två små grabbar, när barnen lekt tillsammans, när jag bäddat sängarna vi sovit i osv. Har inte varit en hjärtskärande sorg, bara ett stort tomrum i mitt hjärta och vår vardag.
Saknar dig så mycket min älskade Tilda!
Har tänkt mycket på vår dotter i påsk. När jag kammat lillasysters hår, när månen lyst extra starkt, när vi stått vid graven med våra två små grabbar, när barnen lekt tillsammans, när jag bäddat sängarna vi sovit i osv. Har inte varit en hjärtskärande sorg, bara ett stort tomrum i mitt hjärta och vår vardag.
Saknar dig så mycket min älskade Tilda!
onsdag 13 februari 2008
Ett bestående minne
Har en bild av Tilda som bakgrundsbild i min mobil. Hon ligger på en kudde på golvet här i vardagsrummet och har en vacker röd klänning på sig. Känns fint och tryggt att se hennes ansikte så snart jag plockar upp mobilen. Mina pojkar har jag ju hos mig hela tiden ändå, så deras fotom tycker jag inte att jag behöver bära med mig.
Ändå sedan hon gick bort har jag funderat på att jag skulle vilja ha något mer. Men kan omöjligt komma på vad. Fredrik har ett halsband, men som tjej är det ju svårt att alltid bara ha ett visst halsband på sig. Har funderat på en ring, men hur ska den isf se ut? Ska det stå en text på utsidan eller insidan, ska den vara av guld, silver eller annat? Har funderat på en tatuering, men då blir det ju verkligen svårt. Vill ha något som inte uppenbart är Tilda, exempelvis inte hennes namn textat. Men vet inte vad jag vill ha riktigt. Jaja, ska fortsätta fundera.
Ändå sedan hon gick bort har jag funderat på att jag skulle vilja ha något mer. Men kan omöjligt komma på vad. Fredrik har ett halsband, men som tjej är det ju svårt att alltid bara ha ett visst halsband på sig. Har funderat på en ring, men hur ska den isf se ut? Ska det stå en text på utsidan eller insidan, ska den vara av guld, silver eller annat? Har funderat på en tatuering, men då blir det ju verkligen svårt. Vill ha något som inte uppenbart är Tilda, exempelvis inte hennes namn textat. Men vet inte vad jag vill ha riktigt. Jaja, ska fortsätta fundera.
söndag 20 januari 2008
Begravning
Idag är det två år sedan vi satt omkring din lilla kista i kyrkan, bara den närmsta familjen. Tittade på en nalle av rosor uppe på kistlocket och lyssnade på "Blinka lilla stjärna" som spelades från pianot. En så hemsk dag som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde jag skulle behöva uppleva, begrava ett efterlängtat och älskat barn som vi delat så mycket med.
Älskar dig Tilda!
Älskar dig Tilda!
måndag 7 januari 2008
Vackra klänningar
Jag gråter, gråter tills jag kväjs och nästan kräks. Som så många gånger förr... Det är så tomt i mitt liv, i vår vardag. Önskar att vår dotter fanns här! Att jag slapp plågsamt titta på alla vackra klänningar, utan även fick köpa dem och klä min älskade dotter. Orden "om jag haft en dotter hade jag köpt en sån" får en helt annan betydelse för mig.
Ibland när jag tittar på mina barn funderar jag på hur vårt liv hade sett ut idag med ett barn till, en syster tillsammans med sina bröder i leken. Man kan spekulera i att Melvin inte hade funnits om Tilda fått leva, men för en änglamamma går det inte att tänka så fullt ut. Kan ju inte räkna bort ett av mina barn.
Saknar Tilda, saknar min dotter. Kommer det någonsin sluta göra så ont? Önskar att jag fick hålla i henne ännu en gång, viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne och saknar henne. Ännu en gång memorera hennes ansiktsdrag och doft.
Ibland när jag tittar på mina barn funderar jag på hur vårt liv hade sett ut idag med ett barn till, en syster tillsammans med sina bröder i leken. Man kan spekulera i att Melvin inte hade funnits om Tilda fått leva, men för en änglamamma går det inte att tänka så fullt ut. Kan ju inte räkna bort ett av mina barn.
Saknar Tilda, saknar min dotter. Kommer det någonsin sluta göra så ont? Önskar att jag fick hålla i henne ännu en gång, viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne och saknar henne. Ännu en gång memorera hennes ansiktsdrag och doft.
Ordspråk om sorg
Fick ett kinesiskt ordspråk av några vänner efter att Tilda somnat in.
Sorg är som en trekant som roterar runt i hjärtat med spetsar som rispar.
Det gör ont, förfärligt ont, tills trekantens spetsar är borta och det bara är en kula som åker runt utan smärta.
Sorg är en process som tar tid, men den tar slut.
Hur lång processen blir beror å vad vi förlorat, vilka resurser vi själva har och det nätverk vi har runt oss.
Men när glädjen över det du har haft överskuggar saknaden av det du förlorat, när du vet att du aldrig velat vara utan det du förlorat, även om du visste att du en gång kanske skulle behöva släppa det. DÅ är trekantens spetsar borta och kulan blir en skatt i ditt hjärta.
Jag tycker att det är ett så fint ordspråk, som säger så mycket. Men ibland känns det bara hopplöst. Två år efter att vår dotter somnat in känns det fortfarande långt kvar innan jag kan säga att det inte gör ont, att det känns som att glädjen över det jag haft är större än sorgen över det jag förlorat. Önskar att jag vore där... att jag alltid med ett leende kunde tänka på vår dotter, att jag skulle känna mig varm i kroppen när jag hörde hennes namn, inte bara tom och ensam. Vet inte om dikten är en romantisering, hur man vill att det ska vara eller om jag faktiskt kommer vara där en dag. På något sätt känner jag mig lite trotsig och VILL sörja henne med, känns bara bra att göra det.
Sorg är som en trekant som roterar runt i hjärtat med spetsar som rispar.
Det gör ont, förfärligt ont, tills trekantens spetsar är borta och det bara är en kula som åker runt utan smärta.
Sorg är en process som tar tid, men den tar slut.
Hur lång processen blir beror å vad vi förlorat, vilka resurser vi själva har och det nätverk vi har runt oss.
Men när glädjen över det du har haft överskuggar saknaden av det du förlorat, när du vet att du aldrig velat vara utan det du förlorat, även om du visste att du en gång kanske skulle behöva släppa det. DÅ är trekantens spetsar borta och kulan blir en skatt i ditt hjärta.
Jag tycker att det är ett så fint ordspråk, som säger så mycket. Men ibland känns det bara hopplöst. Två år efter att vår dotter somnat in känns det fortfarande långt kvar innan jag kan säga att det inte gör ont, att det känns som att glädjen över det jag haft är större än sorgen över det jag förlorat. Önskar att jag vore där... att jag alltid med ett leende kunde tänka på vår dotter, att jag skulle känna mig varm i kroppen när jag hörde hennes namn, inte bara tom och ensam. Vet inte om dikten är en romantisering, hur man vill att det ska vara eller om jag faktiskt kommer vara där en dag. På något sätt känner jag mig lite trotsig och VILL sörja henne med, känns bara bra att göra det.
fredag 4 januari 2008
2006-01-05 00:40
Nu är det bara timmar kvar, till stunden för två år sedan, då vår dotter somnade in. Det gör så ont i mig. Tilda fyller en stor plats i mitt hjärta och ett stort tomrum i vår vardag. Är ändå så glad att kunna skriva att vår dotter fortfarande finns med i vår vardag, i våra tankar och i våra samtal. Älskade Tilda. *gnuggar i fantasin din näsa mot min*. När vi gick upp i morse tände jag ett ljus i din ängla-ljusstake, ska hålla ett ljus brinnande hela dagen.
Klistrar in en dikt som min pappa skrev till sitt förlorade barnbarn för två år sedan. En dikt som han med darr på rösten läste upp vid hennes begravning.
Till Tilda
Klistrar in en dikt som min pappa skrev till sitt förlorade barnbarn för två år sedan. En dikt som han med darr på rösten läste upp vid hennes begravning.
Till Tilda
Skrivet av Crister Amundsson, januari 2006
Tänk om människor kunde flyga,
över alla sorger och besvär.
Vi stora luftslott skulle bygga,
så vi kunde möta alla änglar där.
Alla våra vänner, nära och kära,
som i förväg har gått.
Skulle hjälpa oss att bära,
den ofantliga sorg vi fått.
Till oss kom en liten solstråle,
ett barnbarn, dotter och lillasyster.
Så näpen och söt att man måste småle,
en liten liten syster yster.
Busfröt som skulle reta storebror,
fara runt som en virvelvind.
Kramas och pussas med far och mor,
bli smekt på sin mjuka kind.
Livet blev nu inte så,
men varför, varför så kort.
Det har vi svårt att förstå,
hon fick ju inte gå bort.
Nu ler vi genom tårar,
hon har berikat våra sinnen.
Och går mot nya vårar,
ljust bevarad i våra minnen.
En sak vår sorg dock mildra,
när du klättrar uppför Herrens stängel.
För det ska du veta Tilda,
Du är himlens vackraste ängel.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)