En storebrors tårar

Åtta år sedan du somnade in idag. Pontus och jag tittar på bilder som är tagna under tiden du levde. Vi kommer till den sista bilden som är tagen av hela familjen tillsammans. Pontus tystnar, jag märker att han funderar. "Mamma, den sista bilden på oss....". Han vänder mungiporna neråt. Jag frågar Pontus om han blir ledsen och därmed brister han ut i gråt. "Mamma, jag saknar Tilda... jag önskar att hon vore här hos oss". Tiden stannar. Vi står i köket, kramar om varandra och gråter.

Det är svårt och gör ont när jag själv saknar dig, men när dina syskon också visar sin saknad går mitt hjärta i bitar. Pontus och jag pratade om stunden i efterhand. Vi kom fram till att det är en bra sak att gråta och sakna. Det betyder att vi fortfarande minns, saknar och älskar dig!

Älskade underbara dotter, om du ändå fanns hos oss! ♥ ♥ ♥ 
 

Besök hos patologen

Mer än sju år har passerat sedan du somnade in och jag betar fortfarande av "första gången sedan..." Senast igår...

Jag ska ju bli sjuksköterska är det tänkt och igår var det dags för obduktion. Jag visste att jag skulle tvingas gå i samma korridorer där jag en gång för drygt sju år sedan sköt en BB-vagn framför mig, med din döda kropp i. I går, i väntan på lärarens ankomst stod jag helt stilla och blickade in igenom glasdörrarna jag snart skulle träda igenom. In i den där evighetslånga korridoren som slutar vid dödens rike - patologen. Där jag gått tidigare med gråten i halsen och en värkande mage, förbi sjukhusfotografen som tog bilder av oss tillsammans, in genom en ny korridor, genom en obduktionssal och in i andaktsrummet. Den värkande magen kom tillbaka och jag trodde jag skulle kräkas. Jag hämtade andan och återvände till mina klasskamrater.

Promenaden genom korridoren var lika hemsk som jag mindes, jag grät även denna gång. När läraren berättade att efter obduktionen skulle vi gå in till andaktsrummet kändes det som ett slag i ansiktet. Jag var på väg att springa därifrån - fly! Känslor och tankar överväldigade mig! Efter ett kort enskilt samtal med läraren kändes allt bättre.

När obduktionen var avklarad var det dags att träffa obduktionsteknikern, som även ansvarar för anhörigkontakten hos patologen. Efter att han genomfört en kort presentation skulle vi samlas i andaktsrummet. Den fantastiska läraren frågade om inte hon och jag skulle gå in själva en stund först, under tiden de andra lyssnade på obduktionsteknikern, vilket jag tacksamt accepterade. Den välbekanta kniven högg till i mitt bröst när jag steg in genom dörren och tårarna var omedelbara. Läraren bad mig slå mig ned på en stol och berätta om dig. Som vanligt infann sig åter lugnet när jag fick berätta "historien om Tilda".

Ibland är du så nära. Jag känner din doft och din närhet. Den skärande sorgen är underligt nog en trygghet för mig. Det betyder att allt inte varit en ond dröm, utan verklighet. Det betyder att du en gång legat i mina armar och att jag så många gånger gnuggat min näsa mot din. Din plats i mitt hjärta är lika stort och fyllt som dina syskons men din plats i min vardag är ekande tom! Saknar dig så obeskrivligt mycket hjärtat! Älskar dig! ♥ ♥ ♥

Du fattas mig

Älskade Tilda,

Dagar, månader och år passerar. Sista tiden har du varit mer närvarande än vanligt i mina tankar och vardag. Jag har börjat studera till sjuksköterska, många moment i utbildningen påminner om saker vi gått igenom tillsammans. Idag hade vi föreläsning om omvårdnad i livets slutskede. "Nu kan vi inte göra mer, bara lindra och se till att Tilda har det bra". Det kallas brytpunkten inom palliativ vård har jag lärt mig idag. Så enkelt när man är sjuksköterskan som ska säga orden. Så obeskrivligt plågsamt när man är den som tar emot beskedet. Hoppet grusas sönder, verkligheten slår dig hårt i ansiktet och du tvingas inse att det enda du kan göra nu är att vänta. Minuter, timmar och kanske enstaka dagar innan hjärtat slår sitt sista slag. Jag grät i föreläsningssalen, om och om igen. Skönt nog var jag inte den enda.

En vän/bekant förlorade nyligen sitt lilla barn. Den lilla dottern somnade in i mammas mage i graviditetsvecka 40. Det gör ont i mig. Blir så obeskrivligt ledsen över vad de går igenom. Dagen jag fick beskedet grät jag hela kvällen och kände mig illamående hela dagen därefter. I den lilla by jag är uppväxt har en liten flicka fått sätta livet till på grund av en vårdslös ung man. Hon gick längs samma kyrkomur som jag själv så många gånger passerat på väg till skolan. Jag känner inte familjen, vet bara vem pappan är, ändå känner jag så starkt med dem. Jag påminns om det vi gick igenom tillsammans med dig och den fruktansvärda tiden från dödsfallet till begravningen och de tuffa kommande åren. En gång för länge sedan sa jag "det här unnar jag inte ens min värsta fiende", jag står för orden än idag. Jag har begravt ett älskat barn, jag önskar att ingen efter mig ska behöva uppleva samma hjärtskärande scenario.


Du fattas mig! Du fattas mig varje kväll då jag pussat dina syskon godnatt och istället för att pussa din kind kan jag endast viska ut i luften "godnatt Tilda, mamma älskar dig" och hoppas att du hör. Du fattas mig vid middagsbordet då dina bröder berättar vad som hänt under dagen på skolan. Du fattas mig inför jul och födelsedagar då jag tvingas leta efter passande gravdekorationer istället för dockor och klänningar. Du fattas mig på alla familjefoton. Du fattas mig varje dag!

Jag skulle ge vad som helst för att  få träffa dig i tio minuter. Få hålla dig i min famn, stryka mina fingrar över din varma kind, se ditt vackra leende och bara få veta att du har det bra. Älskar dig Tilda! ♥

En smekning på min kind

Tilda, två veckor gammal.


Det är så mycket hos Saga som påminner om hennes storasyster Tilda. Ansiktsuttryck och rörelser. Jag måste erkänna att när jag tänker på att det inte blir fler bebisar efter Saga känner jag en sorg. Vi är fullt nöjda med beslutet att inte skaffa fler barn, men det innebär också att det aldrig mer kommer att finnas någon liten bebis i vår familj vars existens påminner om vår förlorade dotter. Saga har redan passerat åldern för hur gammal Tilda blev, tiden rusar förbi.

Jag skriver inte så ofta om Tilda i bloggen numera,, men hon finns i mina tankar varje dag och nämns i familjens samtal varje vecka. Melvin räknar upp Tildas namn lika självklart som Pontus och Sagas när han nämner sina syskon. Men det är svårt att förstå hur en liten bebis kan vara storasyster. Önskar så innerligt att han också fått träffa Tilda. Det enda jag kan ge honom är bilder, berättelser och små filmsnuttar.

De sista dagarna har Tildas närvaro känts tydligt här hemma. Vissa händelser visar sig ha sin naturliga förklaring, andra vet jag inte varför de uppstår. Det kan vara ljud som påminner mig om Tildas läte, som visar sig komma från barnens tv. Eller en smekning på min kind när jag ligger i sängen, som jag är helt säker på att jag kände. Var det något statiskt i täcket, eller en liten flickas hälsning till sin mamma? Jag känner en hand på mitt bara ben när jag står framför handfatet i badrummet, vad är den naturliga förklaringen till det? Jag älskar och saknar mer än någonsin! ♥

Ingen är vackrare än Du
för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt
jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus
be att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!

Text: Carola Häggkvist & Erik Hillestad

Lyssna här.

Änglar finns dom?

- Jodå, vi har flera stycken här hemma faktiskt. Var och en med sin egen historia.

Världens bästa storebror!

Pontus har precis vaknat och kommit ut från sitt rum.

Pontus: - Mamma ska jag berätta en sak?
Jag: - Ja.
Pontus: - Igår när jag hade somnat i er säng, då vaknade jag. Jag ställde mig vid fönstret och tittade på månen. Då sa jag "Tilda, varför måste du födas så?", sedan grät jag lite.
Jag: - Älskade underbara Pontus....
Pontus: - Mamma, jag tror att Tilda saknar oss jättemycket också...


Tårarna rinner och jag vet inte om det gör mest ont eller gläder mig mest att höra honom prata om saknaden efter sin syster. Det enda jag är säker på är att Tilda kunde inte haft en bättre storebror! ♥

In memoriam - Tidningen Härjedalen