...Pontus sitter i mitt knä på gräset och frågar om Tildas kista, vart hon är nu och med gråten i halsen berättar att han vill att Tilda ska leva, komma till oss och leka med honom. I nästa mening berättar han hur mycket han saknar henne, fortfarande nära till tårar, vilket gör att jag själv börjar gråta.
...lillebror är precis lika vild som han alltid är nu, får tag på storasysters present som hon just fått, smäller den i hennes vas så att presenten går sönder. Den vi tillsammans köpt till henne, som jag var så glad över att vi hittat. Tar ett djupt andetag och försöker tänka att det är så lillebrorsor är, trots att jag är så djupt besviken över att presenten gått sönder.
Ibland är det svårt att hantera alla sidor av föräldraskapet.
En storebror vars frågor ibland blir så tunga och svåra att jag nästan bryter ut i gråt när jag pratar med honom. Är svårt att inse att en fyraårig kille ska behöva tänka på sånt, är knepigt att ge svar så han känner sig nöjd med vad jag berättat och inte lätt att förklara att vi exempelvis inte kan ta upp Tildas kista så han får titta i den.
Är fortfarande svårt att hantera att vi har fött en dotter, tagit hand om henne, men hon finns inte här och kan leka med sina syskon.
Är klurigt att nu försöka hjälpa Melvin in i rollen som lillebror till en ängel. Han har ju inte funnits hos henne när hon levt, finns inga kort på dem båda, men ändå är jag säker på att frågorna kommer om några år. Vill att Tilda ska bli en naturlig del av hans liv också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar