Innan Tilda fanns hade jag lätt för att dämpa min gråt, att enbart låta tårarna rinna utför kinderna. Nu kämpar jag verkligen varje gång för att inte skrika. Efter jag gråtit och haft möjlighet att verkligen gråta hejdlöst brukar det kännas bättre, men av någon anledning gör det inte det när jag måste dämpa mig. Känns fortfarande som en tung klump jag bär inom mig. Som nu.
Ibland ser jag saker som påminner, överallt och hela tiden. Som nu.
Vissa perioder saknar jag mer, längtar jag så mycket och ögonen tåras så lätt. Som nu.
Älskar dig min underbara dotter, önskar du fanns hos mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar