På morgonen den 15 november var vi inne på Falu lasarett klockan 8:00. Sammandragningarna som jag hade känt dagen innan hade lugnat ner sig under nattes sista timmar och jag hade efter det sovit gott. Vi hade fått förklarat för oss att först skulle de göra en gynekologisk undersökning och titta så att livmodertappen verkligen var mogen. Var den det skulle barnmorskan sätta in ett slags plåster på livmoderhalsen vilket skulle göra att livmodertappen helt skulle utplånas. Förlossningsvärkarna kunde sätta igång av endast detta, men troligen skulle de behöva skrapa fosterhinnorna med för att förlossningen verkligen skulle sätta igång.
Omkring klockan 10:00 satte barnmorskan in plåstret. Jag fick gå och lägga mig på min säng på avdelningen för att vänta och se vad som skulle ske. Efter drygt en timme började jag få sammandragningar och läkaren på avdelningen avgjorde att det skulle vara bäst om jag fick flytta upp till förlossningen. Omkring 12:00 drog värkarna igång på riktigt, det hade tydligen räckt med plåstret som barnmorskan satte in. Den första värken jag kände kom så snabbt och oväntat och gjorde så ont att tårarna började rinna, något som jag inte upplevde en enda gång under Pontus förlossning. Nästa värk kom redan efter 30 sekunder. Eftersom förlossningen blev igångsatt fortsatte värkarna att vara väldigt täta och intensiva, var vid vissa stunder 1-2 minuter mellan värkarna. Jag fick dropp i två omgångar för att bromsa upp dem eftersom jag aldrig riktigt hann hämta mig från en värk förrän nästa kom. Klockan 16:15 var jag öppen 3 cm av de 10 cm man ska vara öppen för att utdrivningsskedet ska sätta igång. Till en början använde jag endast lustgas som bedövning för värkarna, men 17:30 kände jag att nu vill jag ha epiduralbedövning. Det tog drygt en halvtimme fört narkosläkaren att komma, vilket kändes som en evighet. Jag frågade Fredrik mellan värkarna om jag inte skrek högt, men han sa att det inte lät så mycket eftersom skriken kom in i lustgasmasken.
Efter flera misslyckade försök att lägga epiduralbedövningen fick jag krystvärkar klockan 18:30. Efter tre minuter gick vattnet, eller rättare sagt forsade vattnet ut eftersom fosterhinnorna inte spruckit tidigare. Klockan 18:36, tre krystvärkar senare bokstavligen flög den lilla bebisen ut, så snabbt att ingen hann med att ta emot henne. Sedan gick allt väldigt fort, det enda jag uppfattade var att bebisen inte andades och att någon snabbt klippte navelsträngen och så sprang de iväg med henne. Fredrik han aldrig uppfatta vad som hände och stod helt frågande när någon frågade honom om han ville följa med. Jag sa åt honom att följa med bebisen. Efter några minuter fick den tillkallade barnläkaren och barnsköterskorna igång andningen på henne i ett intilliggande akutrum. De kom sedan tillbaka in till mig och jag fick hålla den lilla bebisen i några minuter innan hon flyttades ner till prematuravdelningen för observation. Fredrik fick frågan om han ville följa med bebisen eller stanna hos mig. När vi gick i föräldragrupp efter Pontus födelse berättade en mamma om vilken jobbig upplevelse hon hade haft när hon hade blivit lämnad ensam i förlossningssalen medan bebisen och pappan hade försvunnit. Till min glädje kom Fredrik ihåg hennes historia och valde att stanna kvar hos mig. När moderkakan hade kommit ut kom barnmorskan in med lite fika till oss.
Det var en mycket liten tjej som hade kommit ut, hon vägde endast 2160 gr och var 43 cm lång. Det var mer än ett halvt kilo mindre än vad läkaren hade uppskattat vikten till under tillväxtkontrollerna.
Under tiden vi åt mackorna på förlossningen kom en läkare upp från prematuravdelningen. Han hade en väldigt allvarlig min och det kändes som att magen vändes ut och in på mig. Han berättade att bebisen hade något som kallades navelbråck och att det krävdes en operation. Han berättade att det i stort sett innebar att huden vid naveln inte hade slutit tätt och att man såg bukväggen genom hålet. Operationen skulle ske i Uppsala på Akademiska Sjukhuset och hon skulle transporteras dit i ambulans dagen efter. När läkaren hade gått försökte vi smälta vad han egentligen hade sagt. Första tanken jag fick var att vi måste komma på ett namn till henne, jag ville inte ha ett namnlöst litet barn liggandes ensam på sjukhuset. Vi hade tidigare under graviditeten funderat på Matilda, men det kändes inte riktigt bra. Så kom jag på – Tilda! Fredrik tyckte direkt att det var ett bra namn, så Tilda fick det bli.
När vi hade fikat klart frågade en barnmorska om vi ville åka ner till vår dotter. Jag tror att dramatiken under de sista timmarna hade gjort mig totalt förvirrad, det enda jag kunde tänka på var att jag behövde duscha. När barnmorskan sa att det skulle jag ju kunna göra sedan, nere på BB började jag få tillbaka sinnesnärvaron. Självklart skulle vi åka direkt ner och titta på vår lilla tjej, vår Tilda.
Jag fick sätta mig i en rullstol, så började vi färden mot prematuravdelningen. När vi kom ner till prematuravdelningen låg Tilda i en sluten kuvös med en massa kablar och slangar kopplade till sig. Det såg lite otäckt ut så jag kände mig lite skärrad. De flesta nyfödda bebisar ser ju lite ömtåliga ut, med Tilda såg det på alla sätt ännu mer ut som att hon skulle falla sönder om vi rörde vid henne.
När personalen såg att vi kommit ställde de med en gång i ordning en fåtölj som vi kunde sitta i och få hålla i henne. De frågade om vi hade något namn på henne än och vi berättade att det var en liten Tilda. Först fick Fredrik hålla henne i famnen, jag kände mig på något obeskrivligt sätt lite rädd och inte alls redo att hålla i henne på en gång. Efter en stund byttes vi av och tårarna rann stilla ner över mina kinder när jag tittade på henne. Allt kändes samtidigt både overkligt och orättvist! Det var ju inte såhär det skulle vara…
Skrivet av mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar