En frisk/sjuk liten dotter

Vill förklara en sak...

När jag tänker på hur det vore om vår dotter fanns hos oss tänker jag ibland på henne som den sjuka lilla tjej hon var. Hur hon var när hon levde och hur hon skulle varit om hon fortfarande fanns hos oss. Andra gånger, kanske till och med de flesta gånger, tänker jag på henne som det friska barn jag i nio månader trodde att jag bar i min mage och lekkompisen till Pontus som vi så länge väntat på. Ingen kan ta mina tankar ifrån mig, ingen ska komma och säga att jag tänker på ett felaktigt eller konstigt sätt när jag tänker på henne som ett friskt barn.

Tilda var ett sjukt barn, hade hon levt hade jag älskat henne på alla sätt lika mycket som mina andra friska barn och gett henne allt jag kunnat förmå. Men det många inte förstår och tänker på är att vi hade drömmar och känslor för pyret i magen, långt innan det visade sig vara vår Tilda. På många sätt hann vi inte heller upptäcka hur sjuk vår dotter verkligen var, på de sju veckor hon levde. Skillnaden mellan ett spädbarn med Trisomi 18 och ett utan är inte så stor, speciellt inte i en förälders ögon. Skillnaden mellan ett barn på 1 år med Trisomi 18 och ett utan blir ju genast mycket mer uppenbar.

När ett efterlängtat barn föds, ett barn som man byggt så många drömmar och planer omkring, får man äntligen ett ansikte att placera i drömmarna, en liten späd kropp att slösa all kärlek på, de känslor som man känt i nio månader. I samband med Tildas födelse skapades nya drömmar och förhoppningar för framtiden. Vi önskade varje dag att vår dotter skulle få leva nästkommande dag, största förhoppningen förutom det var att vi kanske skulle få ta med henne hem en dag. Drömmarna om våra barn som leker i snön, klämmer på julklapparna under granen eller plockar blommor tillsammans fanns inte längre.

Det jag vill att alla ska förstå är att man kan tänka på sitt förlorade barn som ett friskt barn och ändå förstå att hon faktiskt inte var det. Man kan tänka på hopprepslekar när man vet att verkligheten varit en rullstol. Det betyder inte att man inte inser, att man förskönar eller längtar efter något man aldrig skulle fått. Det betyder bara att de tidigare drömmar man under så lång tid haft, fortfarande lever kvar.