När jag ser mig omkring bland vänner och bekanta så kan jag direkt räkna upp minst fyra barn som är födda oktober, november eller december 2005. Allt mellan ett par dagar, till några enstaka veckor från vår dotters födelsedag.
När jag befinner mig i närheten av dessa barn studerar jag. Deras personligheter, längd, vilka leksaker de leker med, vilka ord de använder osv. Känner på något underligt sätt ett lugn över att se dem och vara nära. Blir på sitt sätt en spegelbild av den dotter som inte längre finns hos oss. Känns lättare att föreställa sig mer exakt hur Tilda hade varit, om hon funnits hos oss.
När jag sedan sitter hemma, i bilen eller på jobbet. Då känner jag orättvisan och smärtan. Skulle ju varit jag som gjort alla de där småsakerna i en snart treårig tjejs liv. Köpt en docka i present, stått i affären och tvekat mellan vilken klänning jag skulle välja, strukit handen över det blonda långa håret, satt ett prinsessplåster på ett sår, flätat två flätor på morgonen innan dagis... Varför får de andra mammorna och inte jag?! Saknar en kind att pussa godnatt på kvällen. Saknar ett barn i pojkarnas busiga lekar. Saknar att höra en liten tjej säga "jag älskar dig mamma".
Önskar att jag bara kunde känna glädje över det jag haft och inte sorg över det jag förlorat. Men ibland går det inte alls.
Kan tänka mig att några tänker att jag har fel. "Det där skulle inte alls ha blivit din vardag. Du skulle möjligtvis kunnat fläta din dotters hår och köpt klänningar, men aldrig fått se din dotter springa omkring och leka eller tala om hur mycket hon älskar dig." Men som jag skrev i mitt förra inlägg, de drömmar jag haft under så lång tid innan Tilda föddes, måste få leva kvar. Tilda blev aldrig dottern i rullstolen för mig när hon levde, därför har jag svårt att föreställa mig henne som det nu när hon inte längre finns hos oss.
Som vilken familj som hellst, julaftons morgon 2005.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar