En liten hand i min

Tappar fortfarande balansen så lätt. Känns som jag faller, i en evighet. Söker förgäves efter något att fatta tag i, men känner bara luften strömma mellan mina fingrar. Har min fallskärm på ryggen, men känner trots detta inte den trygghet jag borde. Efter det skräckinjagande fallet landar jag ändå mjukt, har gjort det hittills.

Undrar om jag någonsin lär mig, om jag kommer att bli bättre på hur jag ska bete mig när jag står där på kanten, svajande.

När jag faller försvinner all logik, världen känns bara orättvis och dyster. Ingen som håller mig i handen och hjälper.

Vet inte om jag ska känna lycka eller sorg, men allt för ofta är den hand som först dyker upp en liten flickas. Idag har hon solblekt hår, en ljusblå klänning, brunbrända ben och borde numera vara drygt två och ett halvt år. Hon kommer i olika skepnader, ibland som en mycket sjuk liten tjej som kräver stor omsorg, några gånger som en skrattande lillasyster som glatt retar sin storebror, andra gånger med påminnelse om den tid jag faktiskt höll henne i min famn och försiktigt gnuggade hennes nästipp kärleksfullt mot min. Men alltid alltid med en känsla av tomhet i mitt hjärta och oändlig kärlek.

Hon besöker mig andra gånger också i mer glädjande stunder och i min vardag, men alltid när jag riktigt ledsen. Är tungt att känna att hon kommer till mig så snart tårarna rinner. Vill ju egentligen bara känna lycka och glädje över det vi fått tillsammans med henne, inte sorg över det vi förlorat. Kan dock inte låta bli att känna en trygghet i att veta att hon sträcker ut sin hand när jag faller, torkar mina rinnande tårar och hjälper mig landa tryggt. Min älskade vackra Tilda!

Till er-
♥ ÄLSKA och visa det!
♥ Försök känna lycka över det du har!
♥ Hjälp andra som känner kärlek eller lycka att få behålla den känslan!