Indien eller Sverige, kärleken och sorgen är den samma

Har tittat på ett program på kanal 5, "Flickan med två ansikten". En indisk liten flicka från den lägsta kasten föds med två ansikten. Många ser flickan som en inkarnation av flera hindugudar och vallfärdar till familjens hem för att ge gåvor.

Sjukvård är långt ifrån ett självklart alternativ för hennes familj så den flickan med två ansikten får inte hjälp för än efter flera veckors levnadstid, när hon akut blir sämre. Den lilla lilla flickan är svag och uttorkad, men får hjälp och blir långsamt bättre. Efter två månader får hon en hjärtinfarkt och somnar in.


För mig var det skönt att få bekräftelsen på att det inte spelar någon roll vilken religion man tillhör, vilket land man är född i så är vi alla lika när det gäller kärleken till ett barn och sorgen när vi förlorar den älskade sonen eller dottern.

Ett missbildat barn är trots sin missbildning i sina föräldrars ögon det allra vackraste barnet i världen. Sorgen efter ett förlorat barn är lika smärtsam och en förälders önskan att barnets korta liv inte ska vara förgäves är något som jag så tydligt känner igen.

Familjen byggde ett tempel efter dotterns bortgång, med en staty av deras älskade dotter med två ansikten.