Moderkaksprov

I måndags (2006-10-09) åkte vi till Uppsala för att göra moderkaksprovet.
Jag var så nervös innan, mer för att komma tillbaka till Uppsala Akademiska Sjukhus efter vår tid där med Tilda än för själva sticket tror jag, men naturligtvis fanns tankarna på risken för missfall där. Kände mig illamående hela morgonen, mer av oro än av graviditeten.

Det var den jobbigaste dagen jag gått igenom sedan Tildas begravning!
Efter att ha parkerat på samma långtidsparkering som vi gjorde när vi låg inskrivna i Uppsala med Tilda gick vi till sjukhuset och insåg att entrén vi skulle gå in genom är den samma som vi använde sist. Redan då brast det för mig och tårarna började rinna utför kinderna, vi gick och ställde oss i samma hiss som tidigare och insåg att vi skulle till samma våning som vi bodde på då! Kändes som om alla månader sedan november bara suddades ut och att vi genomled den där dittills jobbigaste veckan i vårt liv igen. Jag kunde helt enkelt inte sluta gråta!
När vi kom upp till våning tre och hissdörrarna öppnades insåg jag till min fasa att specialistmödravården låg i samma korridorer som vi bodde under vår tid i Uppsala! Fredrik frågade mig flera gånger om jag ville strunta i allt och bara åka hem igen, men när jag bestämt mig för moderkaksprovet ville jag ju inte bara strunta i det!
Fredrik fick förklara för sköterskan vid inskrivningen varför jag grät, hon trodde ju att jag var nervös för provtagningen.
Vi var lite tidiga och fick därför möjlighet sitta ner och ta det lite lugnt innan undersökningen, vilket gjorde att jag hann varva ner lite.
Läkaren som skulle göra provtagningen var en väldigt trygg och lugn äldre man, vilket kändes otroligt bra. Jag fick lägga mig upp på en brits och läkaren tvättade magen väldigt noga. Han berättade innan provtagningen att det finns en missfallsrisk med provet och att de flesta missfall i så fall sker det närmsta dygnet, men att vi måste komma ihåg att det var väldigt sällan som det faktiskt blev ett missfall. En kommentar som jag verkligen präntade in i
minnet.

Läkaren började med att mäta bebisens längd via ultraljud- 5,3 cm från huvud till rumpa, vilket motsvarar vecka 12+0. Veckan stämde precis med de uppgifter vi fått vid båda tidigare ultraljuden.
Vid själva sticket klarade jag inte av att titta, varken på magen eller på ultraljudsbilden. Det som hände var att läkaren stack in en tunn nål i min mage och tog en mikroskopisk bit av moderkakan, allt var klart på 15 sekunder!
Det gjorde inte ont på något sätt, men var fruktansvärt obehagligt! Jag kände själv att jag låg och spännde mig hela tiden och höll andan medans han stack mig.
Provet från magen blandade en barnmorska (som varit med hela tiden) med någon vätska och tittade direkt på det i ett mikroskop. Hon konstaterade att provet var vad de behövde.
När vi var klara skulle jag sätta mig i cafeterian och ta det lugnt i 20 min enligt läkarens ordination, men så snart jag kom ut ur undersökningsrummet höll jag på att svimma! Antagligen för att jag varit så spänd under provtagningen. En av sköterskorna hjälpte mig in i ett tomt undersökningsrum och jag låg sedan på en brits där i 30 min tills det kändes bättre.
Vi hade tänkt att hälsa på några kompisar i Uppsala, men åkte direkt hem. Det första vi gjorde när vi kom hem var att krypa ner i sängen och sova i två timmar.

Nu har det gått två och ett halvt dygn och än så länge verkar bebisen i magen må bra, har inte sett några tecken på något annat i alla fall.
Läkaren trodde att vi ska få svaret på provtagningen den här veckan redan. Är allt bra kommer det ett brev på posten, är det inte som det ska kommer någon från specialistmödravården i Falun att ringa till oss och bestämma träff. Det känns som att de närmaste dagarna kommer att krypa fram. Pontus hälsar på mormor och lilla moster Elin den här veckan, trodde det inte innan men det är verkligen välbehövligt att få vara ensamma nu.